Min första reaktion var medkänsla för rederiet
Jag var själv ombord på Viking Grace den 21.11.2020 då det blev grundstötning i närheten av hamnen i Mariehamn.
Jag var för ögonblicket då olyckan skedde i hytten och kände en vibration som lät mig förstå att något onormalt hade skett. Min första tanke var att båten kanske hade törnat mot kajen ovanligt hårt på grund av den hårda vinden, men blev förstås orolig och begav mig genast iväg för att kolla läget, gick till cafeterian i våningen ovanför och tittade ut genom fönstret.
Då jag såg att fartyget låg alldeles intill strandlinjen en bra bit ifrån hamnen förstod jag att fartyget hade gått på grund. Jag tyckte mig se oljestänk i vattnet och antog att någon propelleraxel kanske hade tagit skada (men tänkte att det förstås också kunde ha varit bottenslam).
Min första reaktion på det skedda var inte rädsla eller upprördhet, utan en stark känsla av sorg och medkänsla för rederiet. En orsak till att jag valde att åka på kryssning var att jag hade tänkt stöda Viking Line med tanke på att de hade haft sån otur med grundstötning nyligen och därtill belastats av den rådande corona-situationen. Det blev ju därför lite tragikomiskt att jag skulle vara med om denna olycka.
I det första tumultet kunde man förstås inte vara säker på att det inte hade uppkommit svårare skador på fartyget, men någon panik bröt ändå inte ut. Eftersom fartyget trots den hårda vinden var alldeles stilla, insåg jag snabbt att situationen knappast skulle utvecklas till någon livshotande storolycka.
Då jag kom till kryssningen hade jag tänkt mycket på corona-riskerna. Planen var att tillbringa den största tiden av resan inlåst i hytten och undvika alla onödiga människokontakter. Då olyckan var framme blev det tyvärr annorlunda. Kort efter grundstötningen ombads alla passagerare att lämna sina hytter och samlas vid Conference på däck 9. Trots att det var få passagerare (drygt 300) uppkom ändå snabbt trängsel.
Många passagerare var berusade och skrålade högljutt utan ansiktsmask och utan förståelse för säkerhetsavstånd. Med beaktande av den oklara situationen har jag fullständig förståelse för arrangemanget, i det akuta skedet måste man ju utgå från det värsta tänkbara.
Orsaken till olyckan antar jag själv att var den oförutsett hårda vinden som förekom vid ankomsten till Mariehamn. Under sjöresan över från Stockholm hade inte båten gungat och jag upplevde inte havet som stormigt, men vinden var extremt kraftig just vid 14-tiden då olyckan skedde. Antar att den kraftiga vinden helt enkelt ohjälpligt pressade fartyget mot strandlinjen.
Då det under kvällen lördagen den 21 november hade visat sig att inga allvarligare skador hade uppkommit, var planen att passagerarna skulle tillbringa natten ombord, och följande dag då stormen bedarrat evakueras och sedan få åka hem med något annat fartyg. Söndagen den 22.11 vaknade jag till nyheten att fartyget under natten hade kunnat bogseras till hamnen.
Jag var glad för nyheten, hade nog varit orolig för att båten kunde ha suttit ordentligt fast och att det skulle krävas kostsamma operarationer för att få lös den. På söndag morgon fick vi passagerare sedan veta att utredningen av olyckan skulle kräva en registrering av alla resenärer, denna registrering skulle ske i terminalbyggnaden dit passagerarna skulle kallas efter hand.
Redan tidigt på morgonen var det tal om evakuering från båten vid 7-tiden (direkt efter frukosten som serverades 6.30), många resenärer hade därför redan sökt sig till utgången vid aktern på däck 6. Senare hade dock informerats om att tömning av fartyget skulle inledas först efter 8, men många lär ha väntat i ovetskap. Vid evakueringen var det först passagerare från Finland som skulle söka sig till utgången på däck 6.
Tyvärr blev det igen ordentlig trängsel innan folk hade kunnat lämna båten. Innan trängseln hade avtagit fick sedan passagerare från Sverige instruktioner om att söka sig till samma plats. Då båten var evakuerad, fick passagerarna lov att vänta i terminalbyggnaden på att utredningen fortgick. Någon kohortering av resenärerna gjordes inte. Det enda att klandra i arrangemangen är kanske detta.
Det fanns i detta skede längre ingen livsfara för någon på grund av själva haveriet, men beaktandet av risk för coronasmitta under själva utrymningen av fartyget och i terminalbyggnaden var inte helt genomtänkta.
Däremot måste ges beröm för med vilken snabbhet man på Åland hade byggt upp ett kriscenter i terminalen, med ett stort antal hjälpare och ett vänligt bemötande. Det ingav en känsla av trygghet och omtanke och jag känner stor aktning för de frivilliga och andra som ställt upp med så kort varsel.
Till all lycka hade ingen storolycka ägt rum. Det är ett tråkigt faktum att corona-viruset måste ställa till ytterligare förtret också då en olycka är framme.
BIRGER BJÖRKQVIST
FINLAND
