Mer miljökompetens behövs
Förra veckan har vi fått läsa i nyheterna att landskapsregeringen har lagt förslag på en ändring till miljölagstiftningen: att i stället för att enbart kunna åtala den misstänkta ansvarspersonen, kan också företag, samfund eller annan s.k. juridisk person åtalas för miljöbrott. Detta är en klar förbättring i jämförelse med proceduren som skedde bland annat med incidenten angående fartygsblästringen vid landskapets hamn i Möckelö. Det kommer att bli lättare efter lagändringen att få med tidsperspektiven i händelserna, då åtalen inte är bundna till eventuella byten av personal. Också de personliga ansvarsfrågorna kan läggas åt sidan under rättegångarna, vilket gör procedurerna mycket enklare och framför allt kortare.
Förbättringen når dock inte ända fram om man syftar till själva meningen av miljölagstiftningen, det vill säga att skydda miljön från skada. Straff fungerar enligt vårt rättsystem som en preventiv, avskräckande faktor. Det som torde vara det mest väsentliga när man fokuserar på miljöskyddet, är givetvis att skadorna som man har orsakat blir åtgärdade och framför allt effekten av de ekonomiska konsekvenserna på rehabiliteringen.
Kompetensen hos det civila rättsväsendet räcker inte till dessa högt specialiserade och mångfacetterade ekologiska utredningar, vilket vi klart såg med blästringsfallet. Vi har redan idag ett specialdomstolsväsende med rätt kompetens: vattendomstolen. Det vore kanske rationellt att via en lagförändring föra alla slags miljöbrott till vattendomstolarna. Detta skulle visserligen kräva en utvigning av vattendomstolarnas kompetens, eventuellt också namnbyte till miljödomstol.
Alternativt kan man utveckla miljöprövningsnämnden på Åland, så att den ges behörigheten att lösa tvister vid miljöbrott och döma till rehabilitering och om de ekonomiska ersättningarna. Att stifta lagar tar tid, men det borde redan idag vara möjligt att direkt börja med ovan nämnda procedurer. ÅMHM kan fatta beslut om provtagningar och undersökningar samt göra egna utredningar vid miljöärenden. Likväl kan ÅMHM fatta beslut om saneringar. Dessa beslut kan initieras vid behov inom myndigheten, men de är rena myndighetsbeslut, där rättsäkerheten kan prövas vid domstolarna, civil- eller förvaltningsdomstolarna, och då har man igen vid avgörandet återvänt till problemet med rätta kompetens.
Miljön har idag ingen ”egen talan” och konsekvenserna av skadorna åsidosatts oftast alltför lätt. Vem tar på allvar skador där konsekvenserna är ytterst komplicerade och ”dolda”, svåra att förstå, och oftast kommer fram först och når full effekt efter en lång tid, efter flera generationer? När man har nu igen fått föroreningar just i Svibyviken, funderar man hur mycket tål det ekologiska systemet där eller är det på väg att totalt kollapsa?
Rauli Lehtinen
pensionerad hygienist
