Mental hälsa en klassfråga?
Det är förkastligt att väntetiden för klienter inom den vuxenpsykiatriska sjukvården kan vara över 10 veckor. Någon som mår psykiskt dåligt, men har tagit det enorma steget att söka professionell hjälp och faktiskt varit dit på ett första besök skall inte behöva vänta flera veckor på det minst lika enorma steget att komma på återbesök.
Dessa veckor som går mellan besöken kan vara väldigt kritiska. En person som varit på ett första besök hinner ångra sig, försämras, utveckla destruktiva tendenser i tankar och/eller handlingar eller dylikt flera gånger om inom denna tidsram. För att inte tala om de yttre omständigheter som hinner uppstå eller förändras under veckorna som går mellan besöken. Om denna väntetid är ett resultat av bedömning från fall till fall, tillfällig brist på tid och resurser eller är ett mönster på kommande vet jag inte. Det spelar heller ingen större roll. Det ska inte behöva bli såhär.
Detta är inte något vi kan klandra personalen inom den vuxenpsykiatriska vården för. Det är faktiskt något jag vill betona. Kärnan i problemet ligger nog inte hos dem. Men hur kompetent personalen än är inom vuxenpsykiatrin så räcker inte ett första besök och eventuellt påbörjad medicinering till för att få någon som mår psykiskt dåligt att bli frisk och uppnå mentalt välmående.
Då är frågan: Ska mental hälsa få bli en klassfråga? De som inte har råd att gå till privat mentalvård får snällt vänta under alla dessa veckor på att få komma på detta viktiga återbesök. Alla som har eller har haft bristande ekonomi vet hur mycket det kan bidra till psykisk ohälsa. Det blir ett konstant stressmoment att t.ex ligga efter med amorteringar och/eller vända på varje cent för att få pengarna att räcka till hyra, räkningar, mat och övriga utgifter som faktiskt uppstår vare sig du lever ekonomiskt eller frikostigt. Ska vi då komma till den absurditeten att vården av den mentala hälsan också ska bli en bidragande faktor till den ekonomiska stressen som för många utgör grunden/bidrar till mental ohälsa?
I Finland brukar vi skryta med hur bra socialt skyddsnät vi har och jämfört med många andra länder är det faktiskt riktigt bra. Men det verkar som att det har blivit ett hål i det sociala skyddsnätet. Det hålet måste lappas fort innan ålänningarnas mentala hälsa rymmer ut genom de trasiga maskorna i nätet.
Sandra Grönlund
Sekreterare
Röd Ungdom
