Medborgarlön- en framtid för glesbygden
Små bysamhällen är som bekant sårbara när antalet bybor minskar. För att upprätthålla viktiga funktioner såsom butiksverksamhet, åldringsvård och fastighetsskötsel behövs personer som kan åta sig tillfälliga deltidsjobb. I vår moderna tid är oegennyttigt ideellt arbete allt mer en bristvara. Tiden räcker sällan till för annat än den egna verksamheten.
Men det finns personer i arbetsför ålder som vill bosätta sig i de små samhällena ifall de där kan få en tryggad utkomst trots bristen på lönsam sysselsättning och arbetsplatser. I stället för att utlokalisera jobb (vilket inte har lyckats), kunde landskapet Åland inom sin behörighet, erlägg ett större belopp än arbetslöshetsgrunddagpenningen till dem som åtar sig allmännyttiga sysslor. Jag föreslår att det gamla begreppet medborgarlön som framförts av bland annat den gröna ideologen och före detta riksdagsmannen Osmo Soininvaara, tas i bruk som en regionalpolitisk åtgärd.
Detta är nödvändigt för att man inte längre kan förutsätta att någon i arbetsför ålder arbetar gratis. För att kunna värdesätta det ideella arbetet som den viktiga resurser det är som villkor för att ha fungerande samhällen i glesbygden, borde det avlönas. Vågar något annat parti än socialdemokraterna stöda detta förslag. Det här är ett inlägg för att svara på skärgårdsnämndens efterlysning av nya idéer och förslag för en livskraftig skärgård även i framtiden. Jag bidrar gärna med ett konkretare förslag.
Anders Nordström
Sottunga
