Med Finland som granne
”En god granne är bättre än en avlägsen släkting” säger ett kinesiskt ordspråk. Och något kan det ligga i detta. När en ny granne flyttar in i grannskapet är därför öron och ögon ofta på spets hos de redan bofasta.
Så var det när Ryssland, Sverige och Danmark under förra seklets inledning fick två nya grannar: Norge 1905 och Finland 1917. Island hörde till Danmark vid denna tid, och på det hela taget var nationsbildning en av tidens huvudfrågor. Idén om en stat baserad på språk, kultur och identitet, dvs en nationalstat, hade under flera århundraden tidigare växt fram gradvis, och den blev till ett mentalt grundmönster för ledare världen över om hur världen borde ordnas, när 1900-talet bröt in.
Första världskriget blev en brytpunkt mellan 1800-talets maktbalanstänkande mellan europeiska eliter som koloniserade världen, och den revolutionerande idén om ett förbund mellan länderna – ett Nationernas Förbund. Denna organisation, tänkte man, skulle både kunna undanröja många konflikter och samtidigt hantera framtiden för koloniserade områden i Afrika och Asien. Om än gradvis skulle även de kunna bli självständiga, tänkte man sig. I denna tidsanda var det inte en överraskning att Finland 1917, i kölvattnet av Första världskrigets ”politiska strukturreform” i Europa, lyckades tillvinna sig internationellt erkännande för sin självständighet från såväl öster som från väster. Östersjöns länder fick en ny granne.
Åland befann, och befinner sig, i den geografiska mittpunkten för Östersjöns nya grannskap vid tiden för Finlands självständighet. Frågorna hopades här på ön liksom på annat håll: Hur skulle den nya republiken bete sig? Hur skulle de etablerade länderna komma att se på den nya grannen i öster? Och vad skulle hända med Åland?
Frågorna är lätta att ställa men genast infinner sig observationen, att grannskap inte är en enkelriktad relation. Gott grannskap får man inte, det skapas. Frågan om ”Finland som granne” blir därmed en fråga om de ömsesidiga relationer som byggs mellan Finland och dess grannar. För att anknyta till det kinesiska ordspråket: från avlägsna släktingar kan man inte räkna med någon hjälp i det dagliga. Är de avlägsna så är de. Desto viktigare då, med goda grannar.
När Ålands fredsinstitut inbjuder till Kastelholmssamtal den 30 mars, så är det inte bara för att uppmärksamma Finlands 100-årsjubileum, utan för att ställa frågan till personer som haft anledning att tänka på hur Finland och dess grannar hanterat sina relationer. Än mera intressant är det att tänka framåt och att fråga sig vad vi kan lära av ”hur det har gått” och hur vi kan ta tillvara denna erfarenhet i en framtid vars konturer tydligt hamnat tillbaka i stöpsleven under det förra året. Vilka ”mentala grundmönster” kommer att prägla de närmaste åren? Vilka idéer kommer att forma relationerna?
Att det finns media att framföra idéer i, och människor som tar till sig dem, kan vi utan vidare konstatera. Men vilka idéer bör vi låta prägla våra relationer? Detta är kanske den mest centrala frågan för var och en som är intresserad av framtiden – grannar emellan.
Kjell-Åke Nordquist,
direktör för Ålands fredsinstitut
