DELA

Matbanken är solidaritet då socialtjänstens skyddsnät inte fungerar

Landskapsregerings avslag på sökta bidrag visar att beslutsfattare inte inser hur illa ställt det är för många i vårt samhälle just för att vi har brister i det sociala skyddsnätet.

Det är helt rätt tänkt att skyddsnätet för de mest utsatta skall stärkas så att alla garanteras den sociala trygghet vi tror oss ha på Åland idag, En byråkratisk kamp inte alla mäktar med då avslag på avslag sätter käppar i hjulet för den som av olika orsaker lever i ekonomiskt utanförskap idag. Oro över överlevnad för att pengarna inte finns att köpa mat med är tung att bära.

Men den processen skall våra myndigheter ombesörja. Att bjuda in tredje sektorn som idag är i kontakt med problematiken är bra, men att kräva att arbete, som sköts till merparten på frivillig grund, skall delta i utvecklandet av de tjänster som är lagstadgade är direkt fel.

Då tar man bort frivillighetsaspekten som är grunden för tredje sektorn.

Historiskt sett har tredje sektorn bidragit till att utvecklat samhället till det vi har idag. Men det har skett på gräsrotsnivå, av en samling människor som delar visioner och mål. För att de vill. Allt från dagens daghemsverksamhet och rökavvänjningshjälp är idag frukter av att ett frö som såtts och vårdats på frivillig grund för att det funnits ett medmänskligt engagemang,

Frivilligheten är en stark drivkraft i vårt samhälle. Det sägs att tredje sektorn som vi har idag på Åland blomstrar tack vare bidrag. Till vissa delar sant, men tag bort frivilliga timmarna från föreningarna. Då har vi inte mycket föreningsliv kvar.

Som vi alla vet växer en del verksamheter så att det uppstår kostnader för att administrera och ordna ändamålsenliga lokaler. Så även med Matbanken. Med tanke på det antal frivilliga timmar som investeras i verksamhet är summan otroligt blygsam som sökts.

För ett år sedan var jag vittne till en mammas förtvivlan då krafterna sinade och livslågan fladdrade allt svagare. Trots upprepade remisser från primärvården fanns ingen tid på vuxenpsykiatrin och den hjälp som erbjöds i primärvården hjälpte inte. Hon stod i kö till rehabilitering länge, så länge att sjukpenningen tog slut och medan utredningen om rehabiliteringsstöd pågick uppmanades hon registrera sej som arbetssökande på AMS, trots att hon var sjukskriven och arbetsoförmåga konstaterad. Eftersom hon inte kunde delta i arbetsmarknadsåtgärder sjönk dagpenningen. Socialtjänsten kunde tyvärr inte hjälpa i den utsträckning som behövdes för att klara av de mest primära grundkostnaderna.

Tack vare juridisk hjälp, via Ålands Handikappförbund rf, fick kvinnan hjälp att besvära sig mot Veritas beslut om avslag på rehabiliteringsstöd, ett beslut som efter omprövning ändrades.

Under snart två år har hon levat under enorm psykisk press och oro. Hur skall det gå? Hur skall jag klara mej? Kommer jag att bli frisk? Psyket har givetvis tagit stryk och stressen av situationen har slagit ut tarmarna. Då det var som värst var näringsdryck det enda kroppen kunde ta emot.

Idag har hon det bättre och är sakta på väg tillbaka, men det tar tid. Hon vill inget hellre än klara av att återgå till arbetslivet. Det är hennes mål. Hon har 20 yrkesverksamma år kvar. Men just nu tar hon en dag i taget och försöker fortfarande hitta lösningar på hur hon skall klara räkningarna, vilka som måste bli obetalade så att hon kan köpa något att sätta i kylskåpet som magen tål. Idag var vi tillsammans till Matbanken och hämtade mat åt henne. Idag var en lite bättre dag på många vis. Just nu. Just här. På Åland. Men i juli är Matbanken stängd. Vi satt i två timmar och köade. Livsskildringarna var många och tunga. Men värmen och vänligheten frivilliga arbetarna bjöd på var otroligt fin. Ett stort tack till alla vänliga själar som ger av sin tid och bjuder på medmänsklighet.

Matbanken behövs tyvärr ännu. Jag hoppas den dagen kommer då vi kan säga att samhället är bättre på att ta hand om de i ekonomisk utsatthet. Då behövs inte Matbanken mer.

Men först då.

Maria Svensson (S)