Märkligt att kasta hela förslaget i papperskorgen
Under rubriken ”En rötmånadsrapport utan dess like” gav Rainer Juslin (Lib) sin ”analys” av de förslag som arbetsgruppen för inbesparingsåtgärder i kommunerna har presenterat.
Hans analys är ”Det är hårresande läsning där gruppen, som består av politiker som företräder regeringspartierna, synbarligen värnar om någon annans välstånd mer än andras genom att ta, igen en gång, av de allra svagaste i samhället.” och fortsätter med att ”Elevassistenter ska bort, lärare ska bort, dagvårdspersonal ska bort, äldreomsorgspersonal ska bort, stödundervisning för barn med annat modersmål än svenska ska bort, förundervisning ska bort, hemvårdsstödets tilläggdel ska bort, klasser ska bli större … ”
Frågan är vad som är en större ”rötmånadsrapport”. Ska verkligen elevassisterna bort? Ska förundervisningen bort? Ska stödundervisningen bort? Eller är det så att de i rapporten föreslår att de ska minskas? Det är en annan sak.
Personligen anser jag att det är bra att man för en gångs skull har försökt uppskatta vad olika åtgärder skulle kunna spara och inte bara lägga fram förslag. Då är det märkligt att socialdemokraterna vill kasta hela förslaget i papperskorgen, i stället för att konstruktivt diskutera de olika delarna. Det stinker populism.
Jag satt med i grundskolekommittén. Där framfördes olika förändringar och jag frågade efter kostnadsuppskattningar, som skulle komma ”nästa möte” och sedan ”nästa möte” Det mötet kom nog inte. Så gick det till i regeringen som dominerades av Socialdemokraterna och Liberalerna. Ingen kostnadsmedvetenhet. Bara ”reformer”.
I finansutskottet har jag senare kunnat se de uppskattade kostnaderna då landskapsregeringen har justerat landskapsandelarna för grundskolan. Men det var ju för sent. Eller kanske vi kan backa bandet lite?
Förslaget begraver ändå inte välfärden som det har sagts. Det är väl bättre att göra små justeringar över hela fältet i stället för att hugga med svärdet på några ställen?
Personligen kommer jag att kunna acceptera många förslag – med sedvanliga justeringar – men inte sänkningen av utkomststödet. Vi kan försöka sänka kostnaderna för kommunerna med hjälp av ändrad lagstiftning, men i coronatiderna ska vi inte rikta ekonomiska åtgärder direkt gå emot individerna. Inte mot utkomststödet.
Personligen reflekterade jag över att klasstorleken skulle öka från 15. Det är länge sedan jag gick i skolan, men så små klasser minns jag inte. Snarare det dubbla. Elevassistenterna har tredubblats på 15 år. Minns inte att det fanns på min tid och jag får väl sticka ut hakan och fråga om de åländska eleverna verkligen har blivit så mycket svagare på 15 år, mot bakgrund av de fina Pisa-resultaten?
En journalist frågade om jag trodde att ålänningarna kan acceptera dessa försämringar, och jag svarade att jag tror att de flesta har förstått att coronan har dragit undan mattan för den åländska ekonomin. Bnp-tappet har gjort att Ålands bnp/capita kom tillbaka till samma nivå som 1990. Återhämtningen kommer att gå snabbt, men det kräver även aktiva åtgärder för att få ekonomin i balans.
Katrin Sjögren (Lib) ställde frågan: Kan någon med handen på hjärtat säga att dessa förslag är bättre än en kommunreform? Jag vill ställa motfrågan: Hur mycket kostade den ”kommunreform” som Socialdemokraterna och Liberalerna med understöd av MSÅ försökte genomföra under förra mandatperioden i form av alla konsultrapporter och all arbetstid som alla tjänstemän satte ner?
Dessa förslag kan i bästa fall sänka kostnader redan under denna mandatperiod. Även ett maratonlopp görs i många små steg och inte i ett gigantiskt kliv.
STEPHAN TOIVONEN
ÅLÄNDSK DEMOKRATI
