Markägaren bestämmer
Skidspår som brer ut sig över naturen i Jomala.
”Det här låter helt horribelt” säger Rune Karlsson till Nya Ålands reporter (Nyan 23.5 2012). Det tycker jag också. Fast av helt andra orsaker. Jag tänker närmast på att där det tidigare fanns syrener, vildapel, konstiga lökväxter och förvildade jordgubbar nu växer sågspån och åter sågspån. Att där man tidigare har kunnat promenera med hund och småbarn nu måste vada i sågspån. När första snöflingorna faller blir man åthutad med skidstavar och när snön äntligen smälter breds ytterligare ett lager sågspån på, ytterligare en väg asfalteras och ytterligare en väg dras.
Visst är det horribelt?
Det spelar ingen roll att man ”bara breddar befintliga skidspår” och att växterna som räknas upp ”varken är fridlysta eller särskilt skyddsvärda” (nattviolen växer ju sällan på vintern så den kan man lätt missa i skidspåret) , det horribla är själva misshandeln av naturen. Det gör så ont hos oss alla som har vandrat, njutit, stillat oss och hämtat kraft just där. Det gör så ont att det är ”markägaren”, just den, som bestämmer.
Isela Valve
