DELA

Männens roll måste vara annorlunda i dag

När jag växte upp var det tydligt att kvinnor och barn inte var lika mycket värda som andra människor. Det här tog sig i uttryck på så vis att vid allehanda sammankomster vi hade inom familjen/mellan släktingar, fanns det tre grupperingar: de som valde samtalsämnen, de som servade, och de som bara skulle finnas men inte höras eller synas.

Min pappa sa en gång till mig ”min son, det är så här samhället är ämnat att vara, männen ska styra för männen har alltid styrt. Det blir bäst så. Mamma vill helst umgås med sina väninnor och systrar, inte med mig”.

Som liten kunde jag aldrig sätta fingret på vad det var som kändes så fel, men nu som vuxen har jag gjort det. Min pappa utgick från att gemenskapen inte kunde finnas i vår familj. Jag kände alltid en enorm sorg över att han alltid skulle iväg på olika saker. Det var som att jag och mamma aldrig var så viktiga att han kunde stå över ölkvällen ”med grabbarna” (de var ju långt över 40 allihopa, så de borde ju ha varit vuxna, men tydligen var alkoholen det enda de kunde ta till för att vara vuxna).

Jag hoppas att det ser annorlunda ut i dagens familjer. Jag hoppas att en familj idag självklart består av två närvarande föräldrar, att umgänget inte sker i tydliga grupperingar, där en grupp –  de med snopp mellan benen – väljer samtalsämnen (som av en händelse väljs så att ingen med något annat mellan benen känner sig välkommen).

Jag hoppas att det på Åland idag ser ut på ett annat sätt, att alla välkomnas – tydligt, att man intresserar sig för varandra på riktigt och ställer frågor till alla (med alla menar jag även kvinnor och barn), så att alla får känna sig viktiga och sedda, inte bara männen.

Pappa sa ofta att om kvinnorna skulle vilja delta i diskussionen, så är det upp till dem att välja samtalsämne. Jag tänkte alltid ”men varför VILL han inte att de ska vara med?”

Jag kunde inte förstå varför han bara valde att hålla dem utanför, att inte tydligt bjuda in dem i samtalen. Det var som att kvinnorna inte var människor.

Jag hoppas att det här ser annorlunda ut idag och jag hoppas att alla pappor förstår att ”att ställa upp för samhället” innebär att man är en närvarande förälder – inte att man är engagerad i alla verksamheter som finns.

Till följd av min pappas val har jag nu ingen modell för hur jag ska vara en aktiv del i min egen familj. Jag tror att jag inte hör till den …

Jag kämpar inombords för att frigöra mig från min uppväxtfamilj, det blev liksom aldrig klart eftersom jag aldrig fick det jag behövde av min pappa.

Jag hoppas att dagens barn och kvinnor värdesätts mer i ord och handling och närvaro, än vad jag och mamma gjorde.

Jag hoppas också att pojkarna som växer upp idag får ett språk för alla de känslor de upplever.

Människor är människor och alla människor har alla känslor.

Pappa som vill vara närvarande