Många måste tyvärr koka soppa på en spik
Kommentar till Niklas Lampis ledare: Det är tyvärr många på Åland som varje vecka måste koka soppa på en spik – för att de inte har råd. Det är tungt att konstatera att människor också på Åland lever under mycket svåra ekonomiska och sociala förhållanden. Många politiker (och kanske chefredaktörer) har inte ens träffat människor i en sådan livssituation och ifrågasätter om de överhuvudtaget finns fattiga människor i det åländska samhället. ÅSUBs utredning 2006 som visade att 13 % av den åländska befolkningen lever under den relativa fattigdomsgränsen var ett första steg till insikt om den krassa verkligheten.
Trots att den åländska samhällsekonomin på det stora hela varit mycket god har välståndet inte kommit alla till del. Det är ett dåligt betyg för alla politiker som anser att samhället ska tillförse alla en generell välfärd och en tillräcklig försörjning. Det är bara för oss folkvalda att fortsätta arbetet med att skapa strukturer som fångar upp dem som faller mellan stödsystemen och tillse att nivåerna för utkomststöd och bostadsbidrag är anpassade till en åländsk prisnivå.
I ljuset av detta resonemang är det ur min synvinkel inte någon bagatell att landskapsregeringen avslår Socialmissionens anhållan om stöd för den hjälpverksamhet, inklusive fortsatt administration av Matbanken, som riktar sig till denna grupp. Enligt de uppgifter som getts mig är dessa tilläggsmedel, totalt sett 5.000 euro, av central betydelse för verksamheten. Efter avslaget från landskapet permitterades den timanställda handledaren med omedelbar verkan. Det kan omöjligen vara verksamheten till fromma.
Att i beslutet (nr 67 /12.4.2011) motivera avslaget med att Ålands lagting beslutat om en restriktiv hållning för beviljande av Paf-medel för ytterligare anställda inom föreningslivet är absurt. Om landskapsförvaltningen vill komma åt heltidsanställningar inom frivilligsektorn ska man sluta sila mygg och svälja elefanter. Då ska man granska de stora föreningarna som lyfter 100.000-tals euro i stöd och inte slå mot en liten enhet som Socialmissionen. Dessutom är hänvisningen fel i den bemärkelsen att det inte handlar om ”ytterligare anställda” utan om en fortsatt finansiering av en handledare 8 timmar per vecka. Om landskapsregeringen av någon märklig anledning inte vill stödja Socialmissionens övriga hjälpverksamhet, utan bara det arbete som görs inom Matbanken, kunde man förslagsvis ha beviljat halva summan.
Eftersom utdelningen av matkassar i Matbanken ökat markant, är det ju helt vettigt och motiverat att bevilja ett tilläggsbidrag. Man kan ju rimligtvis inte i oktober veta precis hur hjälpbehovet ser ut under nästa verksamhetsår. Särskilt inte när verksamheten är så färsk som Matbanken.
Jag bedömer att frågan ur ett humanistiskt perspektiv är angelägen och anser att det är samhällets skyldighet att stödja både Socialmissionens hjälpverksamhet och det arbete som görs i Matbanken. De ekonomistiska och byråkratiska skälen till ett avslag på anhållan kan jag inte acceptera.
Jag hoppas att min reaktion och denna debatt ska bidra till att landskapsregeringen i samråd med berörda organisationer diskuterar hur landskapet kan bistå Matbanken på ett långsiktigt hållbart sätt så att verksamheten kan fungera stabilt, välorganiserat och värdigt. Via Paf-medlen kan landskapet utveckla partnerskap med föreningslivet och delta konstruktivt i uppbyggnaden av nya, välbehövliga verksamheter.
Camilla Gunell (S)
