Målet måste vara en trygg teatervärld
Som en av visselblåsarna i den skrivelse som debatterats i media senaste veckan vill jag ge min syn på hanteringen av problematiken som uppdagats. Som regiassistent i den senaste produktionen i teater Alandicas regi har jag ett medansvar för arbetsmiljön och därför var valet enkelt att agera direkt när dessa händelser kom till min kännedom. Det samma upplevde jag gällde de styrelsemedlemmar som tog del av samma information som jag. Jag pratade med styrelsens ordförande och bad om en gemensam diskussion i ensemblen gällande detta i allmänhet, och styrelsemedlemmarna lyfte direkt ärendet till kommande styrelsemöte några dagar senare. Som stöd för styrelsens behandling gjordes den skrivelse som nu nått media. En skrivelse som inte presenterades för undertecknarna som ett öppet brev, och som uttryckligen inte var menad för allmänheten. Det faktum att inte bara skrivelsen utan dessutom den fullständiga namnlistan på undertecknare lämnats ut har i sig blivit en kränkning för de drabbade. Styrelsen behandlade ärendet och gav till de inblandade ut viss information om utfallet, och i detta skede kom media in i bilden.
Det behöver i sig inte vara dåligt med en offentlig debatt , så länge vi pratar om skadliga strukturer, arbetsmiljön och sexuella trakasserier som ett i olika sammanhang accepterat beteende, och inte spekulerar i enskilda personers inblandning. Den debatten behövs då detta så klart inte är begränsat till teater Alandica, eller teatervärlden, eller ens kulturgenren. Men målet med debatten måste vara att skapa en trygg miljö där det är bekvämt att säga ifrån när ens gränser överskrids när det sker, och lika tryggt att berätta till ansvariga vad som hänt. Hur når vi dit? Inte genom att straffa föreningens hundratals skötsamma aktiva (och de redan drabbade kvinnorna) genom indragna bidrag, avslutade samarbeten och kommentarer om att ”sänka teater Alandica”. Vem vill/vågar berätta om det betyder att ens fritidsverksamhet läggs ner?
Om min förening utesluts ur samarbeten som en följd av att jag berättat, spelar det ingen roll om skulden är nån annans. Jag kommer att bära en del av den ändå. Jag tror vi måste skapa en miljö där även en styrelse med sakkunskap inom sin genre, och i detta fallet inte jämställdhetsarbete, kan komma till korta i en sån fråga och har någonstans att vända sig för att be om hjälp och stöd. Kulturdelegationens första fråga till föreningen borde ha varit ”har ni verktyg att hantera detta? Behöver ni hjälp? ” Istället meddelar man att föreningens bidrag är i farozonen.
Hur bidrar en sån åtgärd till att skapa en tryggare miljö? Det gör den naturligtvis inte. Det är naturligt att reagera i affekt i en sån här fråga (det har vi alla inblandade gjort, både gråtit och förbannat, och vi har gjort det tillsammans med styrelsen). Men när delegationen gjort det måste man sedan sansa sig och agera konstruktivt. Vad vi medlemmar, och styrelsen, behöver nu, är positivt stöd och hjälp att skapa en trygg och säker miljö, verktyg för att skapa en trygg teatervärld nu och i framtiden. Det måste vara målsättningen och dit kommer vi bara om vi försöker tillsammans.
CITA NYLUND
MEDLEM I TEATER ALANDICA
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
