Lummes vanmakt berör
Morsan stack till Sverige och tog syskonen med sig, farsan idiotförklarade man och låste in på Grelsby. Sonen tvångsplacerades på ett beryktat barnhem. Krister Lummes nya roman ”Olle” är en formidabel slakt av gårdagens offentliga Åland.
Man hade önskat att det var en ond skröna men Krister Lummes levnadsbeskrivning är i högsta grad verklig, vi har alla sett hans förtvivlade kamp mot åländska myndigheter för upprättelse av en stulen barndom. Här kommer ytterligare en pusselbit som kan sägas vara upptakten till det som senare drabbade honom. Familjen bryts itu då fadern ådrar sig en svår schizofreni! Det här är berättelsen om det totala utanförskapet och dess allra värsta konsekvenser, när ingen hjälp finns att få och grannarna hellre kikar bakom gardinen än sträcker ut en hand.
Det ska sägas direkt, Lumme är en mästare på att piska upp obehagliga stämningar som kryper in under skinnet, stämningar som stundtals är så hjärtskärande att det semi-fiktiva anslaget helt suddas ut. Har man någonsin känt genans över en närståendes tillkortakommanden är det omöjligt att inte identifiera sig med skriftställarens alter ego, i boken kallad ”Thomas”. Han ser faderns spikraka resa mot helvetet, hör grannarnas skvaller och orättfärdiga beskyllningar och får själv finna sig i att bli en del av den kollektiva domen öbefolkningen utfärdar.
Berättelsen om Olle är något av det viktigaste som skrivits av en åländsk författare! Här sätts socialrealismen i fullt fokus och vi får en inblick i hur vedervärdigt livet kunde gestalta sig för en vanlig bondpojke från Emkarby som föddes till usla förutsättningar. Detta är så långt ifrån folklustspel och knätofsar det går att komma. Som läsare känns det befriande att ta del av en skildring som inte stryker det intellektuella kulturetablissemanget medhårs och serverar den vanliga gräddbakelsen, tack för det!
Från vissa håll har det orerats om brister i författarens språkliga gärning. Det är dock inget jag är beredd att skriva under på. Det vi har liggande på bordet är en storslagen roman om det lilla samhällets förbannelse, och även om vissa detaljer kunde ha slipats ytterligare är det inget som stör nämnvärt eller förtar läsupplevelsen. Däremot är Lummes bok en synnerligen träffsäker och svidande samhällskritik som säkert kan reta gallfeber på vissa potentater i makteliten. Och det ska vi hoppas att den gör, då har författaren i vart fall uppnått ett visst mått av upprättelse med sin gentila insats.
MAGNUS MOBRANDT
