Lösningar finns, var finns viljan?
Vad ska vi göra med skärgården? Lägga ned och flytta skärgårdsborna till den bostadsö man planerade i Slemmern ett antal år sedan? Eller ta tag i skärgårdspolitiken i allmänhet, och skärgårdstrafiken i synnerhet?
För min del är det senare alternativet rätt självklart. Och vi ska börja med trafiken mellan öarna, fungerande transporter är själva kärnan i ett livskraftigt och modernt samhälle.
Trots åratal av utredningar, klagomål och stadigt ökade kostnader gör Centern det Centern tydligen behärskar bäst; inget alls. Och inte är det bättre ställt med regeringskompisarna genom åren heller som tydligen bara har skärgårdspolitik på agendan när man sitter i oppositionsbåset.
Det intressanta är att vi inte behöver uppfinna det här hjulet på nytt.
Åratal av insändare, anföranden i Lagtinget och i landskapets begravda utredningar finns färdiga koncept som ständigt upprepas av nya debattörer.
Bygg ihop de stora öarna så långt det går med vägbankar och broar. Dela upp trafiken i gods- och persontransport. Privatisera.
Kritiska röster mot vägbankar och broar ska tas på allvar. Rädslan för stillastående vatten, bottendöd och avklippta segelleder är befogad. Med bra planering och miljöhänsyn i varje skede kan man bygga med minimal miljöpåverkan. Målsättningen borde vara att bygga ihop det som fungerar geografiskt och sedan ha en enda central godshamn för varje sammanknuten ö-grupp.
Varför ska landskapet ha trafik till utomåländska hamnar? Vi har redan ett fungerande och billigt privat alternativ i de stora färjerederierna.
Sannolikt skulle privata redare också vara intresserade av trafik mellan t ex Kökar och Korpo eller Gustavs och Brändö om man fick sälja tax-free. Och Finland har ett statligt intresse av att knyta ihop skärgårdarna.
Små snabbgående fartyg för persontransport cykel kan bli skärgårdens pendeltåg med Mariehamn och Brändö som ändstationer. Ett finmaskigt nät av linjer och hållplatser ordnar så att man snabbt kan nå även de mindre öarna under den isfria tiden av året. Resten kan man sköta med en begränsad trafik med svävare. Etapper med låg beläggning kunde vara beställningstrafik med lokala taxibåtar.
Godstrafiken är kostsam, långsam och har stor miljöpåverkan. Låt Långnäs och Brändö bli ändpunkter i ett långruttsystem där man endast tar iland på de stora öarna. Lägg ned färjfästena vid Hummelvik/Vårdö och Överö/Föglö.
Trafiken kan skötas av två fartyg med rejäl lastkapacitet som går i motsatt riktning till varandra. Ett privat rederi kan kanske ta hand om linjen med Gustavs som ändpunkt i stället för Brändö?
Trafiken till Föglö är svårlöst genom problemet med den stora farleden mot Åbo och Nådendal. Det bästa alternativet, om man vill ha snabb förbindelse till fasta Åland, är att bygga en vägbank från Lumparland och ha en landsvägsfärja över själva farleden.
Avgifterna brukar vara ett hett debattämne. Man hävdar att det handlar om landsvägar och att det därför ska vara gratis. Samtidigt är ju t ex pendeltågen inte avgiftsfria. Och bilen står med motorn avstängd på bildäcket. Så avgifter kan man nog betala. Så länge de är rimliga och det finns rabatterade alternativ för den bofasta befolkningen.
Bolagisera skärgårdstrafiken med skärgårdskommunerna som huvudägare och köp upp så mycket tjänster som möjligt från privata aktörer. Oavsett vad man skyller på handlar landskapets rederiverksamhet endast om politisk prestige.
En dyr men ineffektiv och ständigt omstridd leksak.
Det måste bli ett slut på den politiska beslutsångesten och revirtänkandet.
Skärgården är en alltför viktig resurs för Åland. Skärgårdspolitik ska inte handla om att berätta för skärgårdsborna hur dyra de är, utan hur vi kan få kostnadseffektiva lösningar som gagnar hela det åländska samhället.
Lösningarna finns sedan länge. Var finns viljan?
Erik Schütten
