Lite tankar om förändringar i våra viltbestånd
Det mest aktuella just nu är troligen vildsvinens etablering i våra marker. Helt klart är nu att det setts en vuxen galt och är det bara den händer ju inte så mycket annat än att den kan vara farlig i vissa situationer för folk, hundar och trafik. Men nyligen fick jag av en mycket kunnig person veta, att en veterinär från fastlandet, sensommaren 2012, bott i en stuga i västra Jomala. En tidig morgon vid kaffebordet, sågs genom fönstret en sugga med 8-9 st. randiga kultingar gå längs en stig i närheten av huset. Detta har min kontaktperson även meddelat Jörgen Eriksson på landskapsregeringen. Mig veterligen har det inte hörts någon åsikt om saken från det hållet.
Det stämmer mycket väl överens med vad min nu avlidna hustru påstod att hon såg 2011 då hon med bil körde till vår dotter i Torp; att det sprungit en liten randig gris över vägen mellan Hellesby och Torp, vid sk Doterberg. Jag tvivlade på att hon sett rätt, men då vi en tid senare i tv såg en hel flock vildsvinskultingar var hon helt övertygad att hon sett rätt.
I dag vet jag med stor säkerhet, att det föreligger en stor orsak att vara oroliga inom jordbrukarkåren i landskapet hur dessa svins framfart kommer att se ut i potatisland, sädesfält, fruktträdgårdar och gräsmattor. Jag hoppas våra jordbrukare och trädgårdar slipper uppleva det så lite som möjligt.
Orsaken till att jag kan säga detta är att vi i dag söndag 2.3 med egna ögon sett spår av både stora och mindre grisar och gropar efter dem i ett potatisland i Mörby.
Osökt kommer nu frågan hur de kommit hit? Det har från vissa håll fantiserats att de kommer från fastlandet, där det veterligen inte finns någon större förekomst, som skulle föranlett utvandring. Då borde de ha noterat dem i Brändö för länge sedan. Nej jag är övertygad om att de kommit med biltransport, tyvärr! Det är i princip omöjligt att helt få bort en etablerad stam, tror jag. Det här kan ge huvudvärk på landskapsregeringens jordbruksbyrå.
Vid mina vildsvinsjakter i Ungern såg jag ett majsfält helt skövlat, och på Adelsö i Sverige ett grönsaksland som liknade dagen efter en potatisupptagning och i Strängnäs-trakten var skadorna i en gårds veteodlingar värderade till över 90.000 svenska kronor. Det är mycket svårt att komma till skott på dem i sädes – och potatisodlingarna.
Gårdarnas gräsmattor hade också fått besök. El-stängsel är det enda som stoppar dem.
De är mycket skygga och snabba djur, men rör sig inte mycket synliga dagtid då de ligger i de tätaste snåren, vassar eller sädesfält. Jakten sker med 3-5 snabba och tuffa hundar, till exempel terriers, eller från torn kväll och morgon, med bra och belyst kikarsikte.
Nästa aktuella vilt är ejderns minskning i vår skärgård, som är ett faktum, sedan några år tillbaka. Jag skall inte här spekulera om huvudorsaken, det hoppas jag forskare tar fram. Ejdern är ju en typisk ytterskärgårds-fågel, medan svärtan mest är i innerfjärdar och sund.
Verkligheten i skärgården talar sitt tydliga språk, även när det gäller svärtan.
Jag har varit en intresserad jägare i 65 år, och har på olika sätt varit etablerad i både västra och östra skärgårdarna och upplevt fågellivets förändringar.
De senaste åtta åren ha jag varje vecka, under tiden maj – augusti, åkt med båt i den nordvästra delen och sett en stadig minskning av ungar och vuxen fågel. I den östra Vårdö skärgården har jag vistats sedan 1950 och varit i min sommarstuga de senaste 30 åren. Man får nästan känslan av att det obehagligt väl sammanfaller med vår skärgårds avfolkning. Det ligger bevisligen en hel del i det känslan.
Förr fanns det inte ejdrar inne i Marsund, Men nu kan det finnas flera par nära bron, där många turister sitter och pilkar i småbåtar. Varför?
Min teori är att örnar, mink och mårdhundar inte trivs nära folk i rörelse, och nu är det folktomt i stora delar av den skärgård där det tidigare fanns folk, som dagligen följde förändringarna. Senaste sommar körde en god vän nära ett skär i Geta skärgård och såg en mink i stranden. I sällskap men en kamrat for de dit och sköt snabbt tre minkar och tappade bort den fjärde i stenarna. Senaste sommar fick jag en i slagfälla på Sälskär och på grannholmen har det snart 20 år funnits ca 10 000 tordmular. Mest i Östersjön.
Jag håller till stora delar med vad signaturen skärgårdsbo och Henri Pettersson skrev i Ålandstidningen 27.2. Likaså Johan Fransens tankar 1.3 att vi själva har släpat hit mink och mårdhund, som går hårt fram både på land och vatten. Men de stora miljöproblemen i havet sätter också sina spår, som vi har svårt att påverka.
I nordvästra skärgården syns i dag örnar överallt. När jag kom ut till Sälskär första gången, våren 2012 flög det bort sex örnar från skäret. Det är nästan obefintligt att se någon svärta och åda med ungar, då är dagens situation given. Förr kunde man inte röra sig långt på land utan att stöta upp någon ruvande hona. Jag talade vid en skärgårdsbo vars son senaste sommar såg 54 örnar samtidigt i Föglö skärgård!
När det gäller ejder- och svärtesjakten i år så tycker jag för min del att vi kan olja in hagelgevären ett tag. Det är mitt råd till en tveksam Robin Juslin och Fredrik Karlström, sätt ner foten!
Jag blev mycket förvånad när Karlström nyligen i pressen säger att han skall anslå 30 000 euro till sjöfågelvård, utan att säga till vad? Gäller det ejdern, eller mink och mårdhunds decimering, knipholkar eller vad? Emotser ett förtydligande.
En annan sak som många jägare undrar över är också en frågan som Karlström bör ta ställning till. Skall vi medverka till vitsvanshjortens etablering i markerna eller inte? Jag har förstått att det från jaktenheten gått ut en förfrågan till föreningarna om tillfällig fredning. Således fredades de i fem föreningar (Ha, Ge, Fi. Fö och Le) men flera föreningar skulle vara återhållsamma. Det tyder på att landskapsregeringen gått in för att de tillförs vår fauna? Det hoppas jag föreningarna har tagit ställning till. Jag ställer mig neutral i frågan.
Jag har i några år jagat vitsvansar nära Tammerfors, i Vesilahti där de 1934 hölls i hägn vid importen från Kanada. Det är ett vackert djur där bocken kan väga mot 100 kg (de är i storlek likt en ren). De jagas som rådjur med små hundar, eller från sitsar men med älggevär. De beter sig likt rådjurens matsökning på fält och ibland i trädgårdar, dyker också upp på vägarna.
Men då kommer jag till frågan som flera har ställt, hur skall LS ha det? Skall östra skärgårds kommunerna idka obegränsad och oredovisad jakt på de invandrande hjortarna under älgjakttiden, när andra spar?
Jag förväntade mej att i sista Jägartidningen få se något diagram på antalet och var hjortarna har fälls på Åland, de senaste åren.
Bengt Häger
