Lita inte på officiella sidor
Jan Grönstrand försvarar kärnkraften i tidningen med en, som han själv säger, ”faktasammanställning baserad på officiella sidor på internet”. Om det vore så enkelt!
När företag i Finland stod i beråd att teckna kontrakt för ett första kärnkraftverk hade jag som tekniker vid statsbolaget Typpi Oy (senare Kemira) skaffat mig en viss expertis på ett område av metallurgin aktuellt också vid behandlingen av kärnbränsle. Jag var en av dem som fick uppdraget att bekanta sig med den existerande kärnkraftindustrin i Europa. Informationen fanns på den tiden inte på internet utan i tjocka dossierer och levererades på plats av kärnkraftens officiella förespråkare.
I kärnkraftverk och urangruvor i Böhmen i dåvarande Tjeckoslovakien och i anrikningsverk och upparbetningsanläggningar i Windscale i England fick jag veta att anläggningarna drevs utan andra problem än arbetskraftsproblem som i vilken industri som helst. Det tog någon tid förrän sanningen blev uppenbar för mig. Jag hade blivit grundlurad.
Uranbrytningen är förknippad med allvarliga miljöproblem, också i Böhmen, och anläggningarna i Windscale är en farlig miljöbov. Om läsaren inte tycker att Windscale låter bekant så beror det på att anläggningarna har råkat i sådant vanrykte att namnet bytts till Sellafield. Nu försvarar sig England i Europadomstolen för sina förehavanden i Sellafield.
Grönstrand jämför plus- och minuskonton för olika energiformer. Han tycker att jämförelsen utfaller till kärnkraftens fördel. Han nämner att endast 1 procent av offren för sköldkörtelcancer efter katastrofen i Tjernobyl har avlidit, men han nämner inte att antalet fall beräknats till 6.000 med avsevärt reducerad livskvalitet för offren och oerhörda vårdkostnader som följd. Varför nämner G inte de materiella kostnaderna, till exempel att 300 000 invånare måste förflyttas som en direkt följd av katastrofen? Är det möjligen för att detta är en av kärnkraftens akilleshälar?
Det finns olika uppgifter om de kostnader som kan förorsakas av en storolycka i ett kärnkraftverk. 30 miljarder är en summa men också mycket större siffror har nämnts. Enligt atomansvarighetslagen är ett kärnkraftsbolag i Finland ersättningsskyldigt upp till 205 miljoner euro. Det har talats om att höja denna summa till 700 miljoner trots kärnkraftsbolagens protester (försäkringspremierna skulle bli oerhört stora), men detta skulle heller inte ersätta mer än en bråkdel av de potentiella skadorna. Resten betalas i praktiken av skattebetalarna. Vad är detta annat än statens massiva subvention av kärnkraften?
Kostnaderna för kärnkraftsel nämner G bara indirekt genom att påpeka att alternativet vindel är dyrt och ”helt beroende av subventioner”. Citybanken däremot har räknat ut att icke-subventionerad kärnkraftsel i Europa har ett pris om 8 cent per kilowattimme, inte 2 cent som industrin hävdar.
En mera sofistikerad form av statligt stöd är att atomkraftbolagen inte tvingas sköta sitt avfallsproblem. Inget land har annat än planer för omhändertagandet av det använda kärnbränslet om ens det. (I Fukushima förvaras en del som bekant uppe på reaktortaket!!) Längst har man hunnit i Sverige och Finland, men metoden att spränga ner avfallet i urberget har inte ännu godkänts och är föremål för massiv kritik. Detta kommenteras inte av G.
Direkt vilseledande är G i följande uttalande: ”Många kopplar också ihop kärnkraft med kärnvapen och tror att ett kärnkraftverk kan explodera som en atombomb.” Det finns förvisso en koppling mellan kärnkraft och kärnvapen men inte genom explosionsrisken, det vet vi till exempel genom mediernas bevakning av Irans och Nordkoreas intresse för kärnkraft. Det skulle ge dessa länder en genväg till atomvapen. Plutonium i använt kärnbränsle kan användas till atomvapen, men är dessutom ett av de farligaste gifter som människan känner till. Stora mängder plutonium är trots försök till noggrann kontroll redan på ”villovägar” i världen.
De är så förledande vackra, de officiella försäkringarna att just vår atomkraft är världens säkraste. Vi har hört det förut vid tidigare kärnkraftsolyckor och incidenter och vi kommer att få höra det igen. Men vi som blivit lurade drar öronen åt oss. Bästa Jan Grönstrand, tro inte på de officiella sidorna!
Jerker Örjans
