Lejontämjaren Maria Bauer är en av oss
Jag deltog i Maria Bauers föreläsning om mäns våld på Sjöfartsmuseet. Hon är svensk beteendevetare som gav en kraftfull och kunnig intryck och betonade att aggression är kommunikation, ett naturlig sätt för en person att visa var hennes personliga gränser går. Men förvandlas aggression till våld så får utövaren dvs. oftast mannen bära hela skulden för det. Hmm…
Jag lämnade föreläsningen något bekymrad. Jag kände att det var något som inte stämde, något som blev osagt och dold. Jag var fundersam.
Tidigt följande morgon vaknade jag och förstod vad som bekymrade mig. Jag tror inte på skuld som botemedel för något, att använda skuld för att försöka ändra någons beteende är manipulation och kan bara leda på ytliga och ytterst sköra ändringar i beteendet just så som Maria Bauer själv beskrev hade hänt i hennes yrkesövande med de allra värsta våldsamma brottslingar i Sverige.
Hon beskrev hur hon med sina medarbetare försökte skapa och uppehålla en strikt och enhetlig omgivning som skulle tvinga brottslingen att ändra sitt manipulativa beteende. Hon kämpade manipulation med manipulation och fick fram ytliga beteendeförändringar både hos brottslingar och hos sina medarbetare. Hon var den duktiga lejontämjaren som njöt av att kunna ha makt över sina farliga djur dvs. män.
Hon var själv våldsam i sin manipulation av de våldsamma män hon skulle hjälpa, hon svarade med samma mått. Och hon är inte ensam om det, vi alla lever i en manipulativ och våldsam värld där den mäktigaste oftast vinner, och vi alla hela tiden förlorar.
Det måste finnas ett annat sätt än att bemöta våld med manipulation, våld med annat våld, vilket bara leder till krig både i familjer och i vår värld. Nationerna krigar eller hotar med krig för att ändra den andras beteende och vi gör alla på samma sätt med våra barn och partners.
Vi är alla medverkande i denna våldsamma värld, vi bär alla ansvaret för det som händer. Och vi behöver inte skuldbeläggas för det, inte män eller kvinnor, men vi bör hjälpas att vara ärliga och sanna med varandra, att verkligen se det som händer i mig, i den andra och i vår gemensamma värld för att komma vidare, för att leva vidare före våldet slukar oss alla.
Under jullovet läste jag något som skakade om min världsbild ordentligt. Dr Gabor Maté är en kanadensisk läkare som har jobbat lände med de värsta drogmissbrukare i Vancouver. Han har skrivit flera böcker av vilka jag har läst två: When the Body Says NO om vad kroppen vill berätta oss när vi blir sjuka och In the Realm of The Hungry Ghosts om hans upplevelser med narkomaner.
I den sistnämnda han är sann och ärlig i sin beskrivning av livet vid den yttersta gränsen av samhället där drogberoende har blivit allt man lever för och visar hur hela vårt samhälle – inklusive han själv! – lider av samma beroende av att försöka lindra, minska eller ens för en stund glömma den djupa smärtan vi alla har gömt djupast i vår själ. Arbetsnarkomani, droger, alkohol, kaffe, tobak, makt, våld, sex, internet och nästan vad som helst kan bli beroendeframkallande om den ger vår hjärna en kick som täcker smärtan för en stund. Maté sätter sig själv med i spelet genom att beskriva sin egen kamp med beroendeframkallande beteende, han blir inte utanför, han är en av oss. Han visar tydligt hur alla hans klienter har haft ytterst svåra upplevelser under sin uppväxt, de bär på sig en smärta de är inte beredda att möta.
Därför självmedicinerar de sig själva med droger och han genom kompulsiv köpande av CD-skivor av klassisk musik.
Efter att ha läst Matés andra bok fann jag mig själv i en ytterst smärtsam sinnestillstånd eftersom hans sanna beskrivning av vår gemensam inre smärta väckte upp min egen smärta, den som jag har försökt gömma, dölja, täcka eller förneka. Först gjorde jag som jag var van vid att göra för att lindra smärtan: drack kaffe eller vin, skylde på någon annan, surfade på nätet, läste eller jobbade hård med ved eller dylikt. Ingenting hjälpte. Sist och slutligen satt jag en kväll ner på soffan och bestämde att nu måste jag bemöta smärtan som brinner i min själ.
Jag satt och kände smärtan helt och fult utan att resonera, utan att försöka göra något åt den. Jag satt där med min rena smärta, jag accepterade den, jag kände den, jag var med den, ett med min smärta.
Då uppstod det en fråga i mitt sinne: Vem är jag? Jag tog frågan emot och frågade den tyst inne i mitt sinne flera gånger om. Vem är jag? Smärtan var med.
Jag frågade utan att veta svaret. Jag frågade och visste att min personliga jag hade inga svar. Jag bara frågade: Vem är jag?
Plötsligt fick jag ett svar. Smärtan försvann och jag befann mig i ett hav av glädje. Jag var fri. Jag var i mitt sanna jag bakom människans smärta, tvång och våld. Jag var ett med allt, Alltet.
Nu jobbar jag med att skriva en bok för att kunna beskriva det sinneslandskap där detta kunde ske. Då kan också andra ha denna befriande möjlighet att möta sin inre smärta.
Det skall bli en gåva till alla som har fått nog av sina egna beroendeframkallande beteendemönstrar, till alla som är beredda att avslöja sig själv för sig själv, till alla som inte mera kan neka sitt ansvar över vår gemensamma värld med alla våldsamheter som uppstår då vi desperat försöker dölja och glömma vår inre smärta.
Klaus Rahikainen
livsforskaren i Sund
