Lantrådet, sätt språkproblematiken på kartan!
Bästa fru lantråd!
Jag skriver i ett ärende som allt mer bekymrar mig, mina partivänner och troligen en växande skara ålänningar.
Att den språkliga utvecklingen blir allt mer utmanande på Åland är ett faktum.
En polismyndighet som inte kan få nödvändig fortbildning på svenska, service från finska myndigheter som blir allt mer obegriplig för gemene ålänning, svarta rutor på både SVT-play och svenska idrottssändningar samt finska språkkrav på arbetsmarknaden för våra utbildade ungdomar som flyttar hem från Sverige är bara några exempel.
Trots utvecklingen tycks lantrådet utåt sett visa större intresse för det omöjliga uppdraget att rädda svenskan i Finland genom sitt engagemang i Nationalspråksstrategin än att jobba på lösningar för de åländska utmaningarna?
När till och med den till principiellt enkla, men viktiga symbolfrågan som svenska ortsnamn på kartorna kör fast, börjar det blir dags för oss ålänningar att på riktigt lyfta språkfrågorna på bordet och fundera vart vi faktiskt är på väg.
Lantmäteriverket sitter stenhårt fast i sin uppfattning om att finska ortsnamn behövs av säkerhetsskäl, helt i motsats med Ålandsdelegationens entydiga och korrekta bedömning. Justitieombudsmannen befäste nyligen lantmäteriverkets slutsats med än mer konstlade argument såsom att de finskspråkiga i Finland har rätt till sitt ”kulturarv”.
Lantrådet och resten av regeringen måste omedelbart kräva åtgärder från högre politisk nivå så att lantmäteriverkets beslut ändras. Biter inte det finns bara ett alternativ kvar: att Åland i likhet med Färöarna blir ett eget kartland.
Jag vill rikta en eloge till lantrådet för att hon i december 2012, efter två och ett halvt års lång väntan, tillsatte ett nytt språkråd som hon nu själv leder. Uppdraget, att dels att ge utlåtanden i specifika ärenden men framför allt att ta initiativ i språkpolitiska frågor och lägga fram förslag till Ålands landskapsregering, är välformulerat. Men: Under innevarande år har språkrådet, enligt landskapsregeringens hemsida, bara hållit tre protokollförda möten och det enda beslut man fattat är att ordna ett seminarium om nationalspråksstrategin i Finland.
Det är ett alldeles för klent facit för det organ som borde vara regeringens språkpolitiska ryggstöd. Vi i Ålands Framtid förväntar oss betydligt högre aktivitetsnivå från språkrådet framöver.
Språkutvecklingen i Finland är ofta grunden till att problemen uppstår, och ju längre svenskan skjuts in i garderoben desto större blir behovet av alternativa lösningar för Åland.
Att Sannfinländarna i dagsläget representerar var femte finländare i riksdagen är i sig problematiskt, men samtidigt en indikation på ett större fenomen. När utvecklingen, enligt YLE Nyheters opinionsmätning, har gått så långt att 74 % av finländarna vill ha frivillig svenska i grundskolan är det bara en tidsfråga hur länge det politiska etablissemanget står emot folkopinionen.
Just därför oroar det mig ytterst att lantrådet tycks lägga stort fokus på att rädda svenskan i Finland, mer eller mindre mot deras egen vilja. Det är en kamp vi 29 000 ålänningar aldrig kan vinna, när vi har 4 miljoner av finländarna mot oss som redan nu är beredda att ignorera de praktiska åtagandena av att i konstitutionen beskriva sig som ett tvåspråkigt land, som i detta fall skolsvenskan.
På sikt måste vi inse att självstyrelsen räcker en bit, men så länge statsgränsen ligger kvar sätts Åland motvilligt i en verklighet där svenskan är på tillbakagång.
Vill vi leva upp till Nationernas Förbunds beslut från 1921 måste vi, liksom i kartfrågan, börja sköta det själva som Finland inte längre kan ansvara för att hanteras på svenska.
Den eniga parlamentariska kommittén under ledning av Roger Jansson, som nyligen gav ut sin slutrapport om det fortsatta arbetet med en revidering av självstyrelsesystemet, formulerade utmaningen kort och kärnfullt:
”Den språkliga servicen är kärnan i den internationella överenskommelsen om landskapets statstillhörighet och förutsätts fungera fullständigt. Om så inte är fallet förfaller hela grunden för autonomin och dess bindning till beslutet om statstillhörighet från juni 1921”.
Vad tycker lantrådet att Åland ska göra den dag den språkliga servicen slutar att fungera fullständigt, såsom förutsätts? Vi i Ålands Framtid har sedan länge ett väl underbyggt svar på frågan, men det vore intressant att ta del av lantrådets visioner.
Jag vill sammanfattningsvis rikta en bestämd uppmaning till lantrådet att i större utsträckning ta den åländska språkpolitiken till konkret handling och att fokusera energin på att lösa de åländska utmaningarna istället för att försöka lösa hela Finlands. Aktivera språkrådet på allvar, kartlägg och uppdatera den åländska språksituationen och presentera påbörjade och planerade åtgärder inför lagtinget och det åländska folket.
Som inspirationskälla finns den språkpolitiska kommitténs 21 konkreta förslag till åtgärder från 2006, som lantrådet själv var med om att fastställa. Dessvärre är merparten av förslagen fortfarande aktuella. Slutligen är det i all sin enkelhet självstyrelsens grundläggande idé att ge oss ålänningar möjlighet att bevaka vårt språkliga intresse, och således också lantrådets viktigaste uppgift.
Axel Jonsson
Ordförande för Ålands Framtid
