Landsskapsregeringen kan visst gå till banken
Det är berömvärt att landskapsregeringen lägger en tilläggsbudget för att förhindra ekonomiska skadeverkningar av coronapandemin. Inläggen är många och välvilliga. En del föreslagna åtgärder kommer säkert att ha positiv effekt.
Av debatten i lagtinget får jag dock det intrycket att det saknas långsiktighet och att tilläggsbudgeten är en förstahjälp och vad som händer sedan är oklart för de politiskt ansvariga.
Förstahjälp måste följas upp med en riktig diagnos för att den fortsatta behandlingen ska ha avsedd verkan och patienten kan återhämta sig. Många påpekar helt riktigt att det uppkomna läget inte kunde förutses och att förloppet är snabbt. Men det är inte helt irrelevant att jämföra de ekonomiska hoten med tidigare erfarenheter.
Åren 1991–1995 djupdök den åländska ekonomin. År 1994 steg arbetslösheten på Åland till tio procent. Skatteinkomsterna sjönk och kommunernas kostnader för utkomststödet steg. Rederiernas lönsamhet försämrades vilket förvärrades av att Slite gick i konkurs år 1993.
Byggbranschen gick på knä och köpkraften minskade. Då möttes krisen med särskilda insatser och ett program för att förbättra sysselsättningen, spara på de offentliga driftskostnaderna samt stimulera marknaden med insatser för byggbranschen i form av tidigarelagda renoveringar och investeringar. Åland gynnades av att ”lamans” effekter nådde Åland senare än resten av landet samtidigt som landskapet kunde dra nytta av uppgången i ekonomin i landet.
De viktigaste erfarenheterna av laman är enligt mig. Sysselsättningsinsåtgärder och offentliga investeringar är det viktigaste åtgärderna för att minska förlusterna och långsiktigt dra nytta av krisen.
Behovet av att omstrukturera näringslivet och minska olika typer av miljöutsläpp och fossilberoende borde vara en del av de långsiktiga åtgärderna för en återhämtning av ekonomin. Turismen kunde sannolikt försörja många genom att rikta sig till pensionärerna i vår närmiljö.
En målgrupp som inte drabbas av arbetslöshet, kan resa alla dagar och som uppskattar god mat, friskvård och vacker natur.
En lagtingsledamot uttryckte sig en aning oskuldsfullt om att denna kris kommer att gå över och allt återgår till det normala. Han hade ingen grund för detta och vad det normala betyder i detta sammanhang definierades.
Hoppas och tro är inte politik. För en parlamentariker är det viktigt att förstå att man bär ett ansvar för alla på Åland. Det är också så att de resurser som landskapet förfogar över är allas. Att tala om landskapets egna pengar är kanske inte det mest adekvata sättet att uttrycka sig.
De pengar landskapsregeringen förfogar över är alla ålänningars pengar. Därför måste varje anslag i tilläggsbudgeten fördelas i stöd av lag eller avtal. Landskapsregeringen behöver påskynda nödvändiga investeringar, reparera sina tillgångar och strukturomvandla en del verksamheter.
Om det behövs så ska landskapsregeringen gå till banken. Avvikande från 1991-1995 är räntan låg och det är inte någon skam att låna pengar. Landskapet har nu ansvaret för att få hjulen att rulla.
BARBRO SUNDBACK
