Landskapsskatt för vården
Kära Medborgare!
Även på vår överskådliga lilla ö är de flesta samhällsproblem mångfacetterade, kan betraktas från olika positioner och inte alldeles okomplicerade att lösa. Så ock vår sjukvårdskonflikt som tyvärr utmynnat i något ålderdomliga kampåtgärder.
Ett fattigdomsbevis för ett av de rikaste och mest välordnade samhällen som överhuvudtaget finns i denna del av Vintergatan.
Under det kvartssekel jag har haft mina bopålar stadigt parkerade i den åländska myllan har det rått en nästan övernaturlig enighet om att vårdpersonalen (exklusive läkarskrået) varit underbetalda enligt de flesta parametrar. Denna grundåsikt har rått både på individnivå och bland partierna. Jag har inte hört någon våga torgföra en avvikande åsikt i den frågan.
Sjukskötarnas desperation är alltså fullt förståelig mot bakgrunden av de myriader av löften genom åren som lett till – nästan ingenting.
Genom att vi gemensamt (genom våra folkvalda) intecknat den del av vår gemensamma rikedom som betalas in till vårt allas fromma i form av skatt och dessutom kapat resten av vår samhällsfinansiella rörelsefrihet genom de så populära skattesänkningarna de senaste dryga två decennierna, finns det inga ”lösa” samhällspengar att ”fixa” denna fråga med. De är som sagt uppbundna till sista korvöret och mer därtill.
De flesta av oss kommer i något skede av livet och särskilt i dess slutskede att vara väldigt och handgripligt beroende av den vård just TEHYs medlemmar står för.
Vi måste alltså, för att begagna en på orten populär terminologi, gå ut till aktieägarna och be dem emittera mera pengar, så att övriga verksamheter inte skall bli lidande. Då undviker vi också en uppslitande politisk strid om var det skall skäras.
Vi har ett faktiskt instrument för detta, nämligen landskapsskatt. Hittills har ingen haft lust att röra den heta potatisen, vindarna har hittills blåst åt andra hållet i frå gan. Men eftersom, som jag här ovan konstaterat, det råder stor enighet i grundfrågan; högre lön för vårdpersonalen och en tryggad och högklassig vård för oss själva, borde det finnas vilja att finansiera det hela. Annars blir det ett stort hack i logiken.
Detta skall naturligtvis inte tas ut av låginkomsttagarna som redan har svårt att få den ekonomiska biten att gå ihop utan av dem av oss som har det gott ställt. Därför bör uttaget ske enbart ovanför något slags grundinkomst, vars storlek jag inte på rak arm kan fastställa, men där ÅSUB säkert har förslag på lämpliga nivåer för våra folkvalda att bryta arm om.
Högkostnadsskyddet, eller snarare en justering av det kunde vara en annan källa till det berättigade lönepåslaget för vårdpersonalen. Det känns litet absurt att den välsituerade majoriteten av oss ålänningar har ett högkostnadsskydd som är anpassat för alla, dvs efter de lägsta inkomsterna. En trappstegsmodell skulle kännas betydligt mera etisk i sammanhanget . Vården är ändå starkt subventionerad, den behöver inte vara det i flera lager för oss som har råd.
Med hopp om en snar och varaktig lösning på den pågående samhällskonflikten som illa berör oss alla!
Mikael Lagström
(Villig att betala mera skattevägen
för god vård enligt individuell bärkraft).
