Landskapsrevisionen riktar skarp kritik i kortruttsgranskningen
Förra lantrådet Katrin Sjögren (Lib) kommenterar i radion den 26 februari landskapsrevisorns kritiska granskning av upphandlingen av kortrutten för västra Föglö. Sjögren erkänner samtidigt att fullmakten för upphandlingen borde ha varit tydligare, men försvarar landskapsregeringens upphandling av elhybridfärjan, inklusive bro, hamn och vägar.
Frågan är dock: Fanns det överhuvudtaget en giltig fullmakt för den tidigare regeringens upphandlingar, med beaktande av att en giltig fullmakt ska innehålla belopp. Det är nämligen omöjligt att tolka lagtingsordningen på annat sätt. Att lagtinget skulle ge en fullmakt in blanco har knappast varit avsikten skriver revisorn. När belopp saknas finns inte en giltig, i budget uttryckligen given, fullmakt. Däremot kan det finnas så kallad ställningsfullmakt för fortsatt förvaltning enligt tidigare modell, men då får kostnaderna inte ökas väsentligt utan särskilt godkännande av lagtinget. För övrigt gäller även en giltig, i budget uttryckligen given, fullmakt bara under det finansår under vilket fullmakten beviljas. Följande år måste ny fullmakt ges.
Fullmakten om 40 miljoner euro som gavs 2017 gällde således inte under 2019 när avtalen skrevs. Om fullmakten avsåg de landbaserade investeringarna på västra och östra Föglö, vilket numera hävdas, gällde den ändå inte 2019 när entreprenör för Gripöbron med mera utsågs. Och ställningsfullmakt att ingå denna typ av avtal hade landskapsregeringen givetvis inte.
I budgeten för 2018 hittar man följande skrivning: ”Landskapsregeringen avser begära in anbud på en hybridfärja med eldrift på totalentreprenad för driften på Föglölinjen.” Det är allt som skrivs i frågan.
Är det någon som begriper att detta är en uttrycklig fullmakt att ingå ett 15-årigt avtal som dels skulle kosta landskapet 66-100 miljoner, dels höja de årliga färjekostnaderna för Föglölinjen med cirka 30 procent. Knappast. Men uppenbarligen anser landskapsregeringen och lagtinget att ”begära in anbud” betyder detsamma som ”upphandla”. Även om texten skulle läsas så, saknade fullmakten belopp och var inte längre i kraft år 2019 när avtalet skrevs. Det året gavs inte heller någon ny fullmakt för Föglölinjen.
Frågan kokar därmed ner till: Hade landskapsregeringen ställningsfullmakt att ingå färjeavtalet 2019, alltså att utan godkännande av lagtinget höja kostnaderna för Föglötrafiken kraftigt, särskilt som det var allmänt känt att landskapsregeringen inte skulle få en sådan höjning godkänd i lagtinget. Självklart inte, och det anser nog även revisorn, även om han hänger upp sitt resonemang på att landskapsregeringen och lagtinget uppenbart brutit mot lagtingsordningens bestämmelse om att belopp skall anges i lagtingets beslut om uttryckliga fullmakter.
Sjögren hävdar att totalkostnaden för skärgårdstrafiken skulle ha sjunkit med kortruttsprojektet. Något annat försvar finns helt enkelt inte att tillgå. Tyvärr synes hon inte beakta möjligheten att genomföra projektet genom att bibehålla Svinö-Degerby linjen och komplettera denna med en ny trafiklösning österut, utgående från Hastersboda. Endast den lösningen skulle möjligen ge henne rätt, eftersom den inte belastas av kostnaderna för hybridfärjan och Gripöbron med mera.
Sålunda överskred landskapsregeringen sina befogenheter både när det gällde antagande av anbudet för Gripöbron med mera och vid upphandlingen av hybridfärjan.
Revisorn skriver: ”Besluten om att anta anbud både för infrastrukturdelen och totalentreprenaden togs av ansvarig minister vid enskild föredragning. Hela landskapsregeringen skulle enligt uppgift varit införstådd med förfarandet.”
Tydligen ansvarar hela den tidigare landskapsregeringen för den skada som landskapet kan drabbas av på grund av upphandlingarna.
Hur avser den nuvarande landskapsregeringen utkräva detta ansvar? För det måste den, eller …?
ROLF GRANLUND
