DELA

Landskapsregeringen bör inrätta en tjänst som ombudsman för närståendevårdare

Närståendevårdarnas situation på Åland är verkligen otrygg. Man är anställd av kommunen, men erhåller inte de rättigheter som lagen förutsätter.

Till exempel har närståendevårdare rätt till avlastning fem dygn per månad. För alla fungerar det inte så, vissa kommuner tillhandhåller inte avlastning, inte ens fast den vårdade patientens läkare skriver till äldreomsorgen och påpekar behovet. För min del, boende i Saltvik, har jag sedan oktober 2020, då jag blev närståendevårdare, inte erhållit en enda dags avlastning, trots löften från äldreomsorgschefens sida.

Jag frågade om Oasens erbjudande om avlastning kunde vara ett alternativ, eftersom Saltvik inte kunde ordna detta, men fick till svar att det var omöjligt då inte Saltvik längre var delägare i Oasen.

Till saken hör att Saltviks kommun har Boogårdens samlingssal några hundra meter från Sunnanberg, där aktiviteter kunde ordnas dagtid, om man på grund av pandemin inte vill ha utomstående besökare på institutionen.

Närståendevårdarna får heller inte erbjudande om att ta del av kommunens friskvårdssedlar, som erbjuds övriga anställda, ej heller blir de inbjudna till kommunens höstfest för personalen, har det sagts mig.

Kommunen erbjuder också de anställda möjlighet att besöka den av kommunen betalda företagshälsovården. Detta erbjudande gäller inte närståendevårdarna, trots att det är sagt att de skall ges erbjudande om årliga läkarbesök, för en kontroll av den psykiska och fysiska hälsan.

Problemet är att några följder inte påläggs de kommuner som inte följer lagens krav, gällande omsorgen om närståendevårdarnas hälsa. Detta borde ändras i lagen så att landskapets myndigheter följer upp hur enskilda kommuner följer lag och förordning gällande detta, och att kraftfulla åtgärder skulle vidtas mot de kommuner som inte följer lagen.

Därför bör Landskapsregeringen inrätta en tjänst som ombudsman för närståendevårdare, som dels följer upp att lagen följs, samt dit närståendevårdare kan vända sig för att få hjälp när de inte längre själva klarar av situationen. Vi bör tänka på vilken ekonomisk vinst kommunerna gör med nuvarande system, samt hur mycket bättre den som vårdas upplever sin livssituation när de får bo hemma, i stället för att vistas på anstalt.

RUNA LISA JANSSON