Lagen som stoppar en nödvändig reform
Vad ska man tro på?
När man som jag menar att en kommunreform på Åland är nödvändig, så blir man besviken och överraskad över att företrädare för regeringen inte tycks förstå hur den lag man föreslår stifta, kommer att fungera i verkligheten.
I lagen om reform av kommunstrukturen § 7 står, citat,
”Kommunerna inom varje samarbetsområde ska gemensamt utarbeta ett samgångsavtal där de är överens om, punkterna (1 – 12)”.
Vilket öppnar för möjligheten att man inte blir överens. Det är omröstning i fullmäktige som avgör om man blir överens eller inte. Varje enskild fullmäktigeledamot har en självständig röst. Lagen kan inte hindra en enskild ledamot i fullmäktige att rösta enligt sin vilja/övertygelse.
I samma lag paragraf 8 står, citat, ”Fullmäktige i alla kommuner inom samarbetsområdet ska godkänna samgångsavtalet. Avtalet ska följas från det datum då fullmäktige i alla kommuner inom samarbetsområdet har godkänt avtalet”.
Vilket öppnar möjligheten för att någon kommun inte godkänner avtalet. Det är omröstning i fullmäktige som avgör om man vill godkänna avtalet eller inte.
Lagen är så utformad att kommunfullmäktige givits den exklusiva rätten att besluta om existensen av samgångsavtalet.
Godkända samgångsavtal är en förutsättning för reformen. Om något fullmäktige, inom ett samarbetsområde, beslutar att inte godkänna samgångsavtalet, så faller verkan av lagen. Inte bara för det samarbetsområde som direkt berörs utan hela kommunindelningsreformen.
Det är fastlagt hur många kommuner som ska finnas efter reformen, så om någon kommun inom ett samarbetsområde inte godkänner samarbetsavtalet så kan landskapsregeringen inte godkänna någon annan kommunindelning. Lagen och syftet med lagen kan gå i baklås.
Dessvärre så kan detta baklås inträffa ännu tidigare i processen. När lagen trätt i kraft, är det kommundirektören och styrelseordförandens ansvar att ta upp den nya lagen till behandling i styrelsen för att föra ärendet till fullmäktige i varje enskild kommun.
Ett förslag, förmodligen det enda förslaget, kan vara att beredande tjänsteman föreslår att en sondering/samtal med övriga kommuner i samarbetsområdet påbörjas, med syfte att utröna om förutsättningar finns för att starta förhandling om ett samgångsavtal.
Faller sonderingen/samtalen väl ut, och att styrelsen konstaterar att förutsättningar finns, så föreslår styrelsen inför fullmäktige, som beslutar att representanter utses till en gemensam förhandlingsgrupp. Och förhandling kan starta.
Förhandlingen kan utfalla på två sätt, man blir överens i förhandlingsgruppen om ett förslag till avtal. Eller, att förhandlingen misslyckas, man kan inte enas om ett avtal.
Resultatet av förhandlingen föreläggs för fullmäktige, som har den exklusiva rätten att besluta om att godkänna eller förkasta förslaget. Finns inget enigt förslag från förhandlingsgruppen så kan styrelsen bara konstatera att det inte går att få till ett samgångsavtal.
Styrelsen kan då inte göra annat än att meddela fullmäktige det uteblivna resultatet för kännedom till fullmäktige utan vidare behandling.
Blir resultatet av sonderingen/samtalen med de andra kommunerna sådant, att det konstateras att förutsättningar inte finns för att inleda samgångsförhandlingar så kan inte styrelsen göra annat än att meddela till kommunfullmäktige att förutsättningar saknas för att inleda förhandlingar och därmed föreslår att ärendet lämnas för kännedom till fullmäktige utan vidare behandling.
Det räcker med att ett (1) kommunfullmäktige av 15, hamnar i det läget, så faller verkan av kommunreformlagen.
Så blir den krassa verkligheten.
Det är hur den föreslagna lagen har utformats och hur reformen föreslås att genomföras som riskerar att stoppa en nödvändig reform!
BENGT HAGSTRÖM
SUND
