Kvinnokampen fortsätter
På lördag den 8 mars firar vi den internationella kvinnodagen, och hos mig väcker det tanken hur litet vi har vunnit på kvinnokampen, och hur lång väg vi fortfarande har att gå.
Ty trots att många år gått sedan vi fick rösträtt i Finland, så har det inte satt mycket spår i valen. Fortfarande har vi här på Åland ett skrämmande lågt antal kvinnor i lagtinget och i kommunernas och stadens fullmäktige. Självklart får man rösta på vem man vill, det är en grundlagsstadgad rättighet vi har, men nog är det förvånande att trots att duktiga och kompetenta kvinnor ställer upp som kandidater i valen, så är det ändå männen som får de flesta rösterna! Är det på grund av att männen är så fruktansvärt mer kompetenta, eller är det den biologiska skillnaden som är avgörande? Är det så att kvinnor inte anses kompetenta nog att styra vårt samhälle, att de anses sakna förmåga att läsa och lära och att de är oförmögna att sätta sig in i alla de olika frågor som behandlas inom den politiska sfären? Och alltför sällan får ju kvinnorna heller chansen att bevisa att de både förmår och kan!
Sedan har vi ju det här med lönerna. Fortfarande har högutbildade kvinnor generellt sett lägre lön än männen, trots att de gör liknande arbetsuppgifter. Här ser vi verkligen den diskriminering som fortfarande finns i vårt samhälle. Kvinnorna “behöver” inte så hög lön, för de har ju (oftast) en man som försörjer dem. Och har de inte det, bör de se till att skaffa sig en så fort som möjligt! I alla fall förrän pensioneringen, för när man når dit är det svårt att klara sig på en låglönepension. Och då man arbetat ett helt liv med låg lön, så har pengarna heller inte räckt till att spara något större kapital att ha som tillskott till pensionen.
Att föda barn är ju en traditionell kvinnosyssla, och den som vill stanna hemma och ta hand om sitt/sina barn de första åren, så drabbas ju i slutändan av att den uteblivna inkomsten också innebär mindre pension, när den dagen kommer. Men då får man trösta sig med att man i alla fall fick ta hand om sina barn själv, fast det kan många gånger vara en klen tröst, när pensionen inte räcker till både mat och mediciner, utan att man får göra avkall på det ena eller andra. Och reglerna för utkomststöd är oftast så rigorösa, att någon hjälp från socialkansliet är inte att hoppas på.
Nu för tiden har ju jämställdheten nått så långt, att många män tar en större eller mindre del av hushållsarbete och barnpassning, men vad jag fått veta av unga kvinnor, så är det inte någon självklarhet i alla familjer. I alldeles för många unga familjer är det fortfarande kvinnan som drar det största lasset även där!
Som om allt detta inte skulle vara nog, så lever många i misär på grund av missbrukarproblem i familjen. Där är det också oftast kvinnan, och barnen, som drabbas. Ja, det är att leva i misär när man inte kan vara trygg i sitt eget hem, utan man får leva i oro och ångest och även rädas för sitt liv i många situationer.
Så jag kan bara konstatera att kvinnokampen fortsätter, år efter år, och jag kan ännu inte se något slut på den.
Runa Lisa Jansson
