Många unga utan studieplats
Jag har en enkel fråga gällande antagning till gymnasialstadiestudier. Såvitt jag kan bedöma berör den naturligtvis skola och undervisning, men precis lika mycket socialtjänst och jämställdhet.
Åland och Finland har olika antagningssystem. I Finland skickar elever in sin ansökan via den allmänna elevantagningen på våren. De kan söka till fem olika utbildningar. De söker på sina betyg. Om en elev av en eller annan anledning inte har blivit antagen till någon av de önskade linjerna kan eleven från 15 juni ansöka om så kallade ”restplatser” och få en studieplats den vägen.
Om en elev i Finland har någon form av anpassning, söker eleven precis likadant till fem olika linjer via allmän elevantagning. Om eleven av en eller annan anledning inte blir antagen till någon av de valda linjerna kan eleven ansöka om restplats från 15 juni.
Om en elev under sin gymnasialutbildning behöver extra hjälp och stöd kan linjen ansöka om en extrapott för att kunna anpassa undervisningen.
På Åland fungerar den allmänna elevantagningen liknande. Elever kan söka till önskade linjer. Och kommer man inte in kan man ansöka om restplats från den 3 augusti.
Den stora skillnaden kommer när det gäller ansökningsförfarandet för elever som har haft behov av någon form av anpassning under grundskolan. En elev som har anpassning i ett eller flera ämnen kan över huvudtaget inte söka via allmänna elevantagningen! Eleven söker via ett förfarande som kallas prövning. Det består dels av ett omfattande teoriprov i matematik, svenska och engelska. Dels består det av en praktisk del då eleven får bekanta sig med linjen i klassrumssituation. Eleven kan söka till högst två linjer.
Om eleven inte blir antagen till någon av de två linjer eleven har valt, så kan eleven inte över huvudtaget ansöka om restplats. En stor del av problematiken är avsaknaden av system. Som det nu är antas eleverna inte enbart genom det ena eller det andra systemet. Tvärtom är det så att linjerna i förväg meddelar hur många ”anpassade” elever de är beredda att ta emot. Långt före de vet hur många lämpade elever som kommer att söka. Sen kan linjerna också backa det här, och välja att inte ta emot någon anpassad elev alls! Inte för att det inte skulle finnas lämpade sökanden, utan till exempel av ekonomiska skäl (trots att man tycker att skolan borde ha varit medveten om sin budget redan före man meddelade hur många elever som kunde tas emot).
Och det här meddelas alltså långt efter att eleverna gjort sina ansökningar i den enda ansökningsomgång som står öppen för dem! I årets antagning har nästan halva gruppen av elever som sökt via prövning blivit utan studieplats, 18 av 41 om jag inte har helt fel. Jag borde kanske förtydliga: att ha anpassad läroplan betyder inte att man inte skulle ha kapacitet eller motivation att ta till sig undervisning, eller att man inte skulle kunna skaffa sig ett yrke.
Det problematiska är alltså att vi nu har många tonåringar som har både kapacitet och intresse av att skaffa sig en yrkesutbildning och som är utan studieplats. Någon kan kanske tas emot på Katapult, och eventuellt uppta en plats från en ungdom som verkligen behöver en insats just från Katapult. Och visst, ungdomarna kan söka igen nästa år. Men problematiken är densamma då, nästan halva årskullen är utan studieplats. Så har det varit redan i många år.
Det är säkert tio år sedan jag på insändarplats i våra tidningar började följa med debatten kring utbildningsfrågan. Då som nu var det någon ny plan på gång. Men resultat har vi inte sett. Vi kan inte fortsätta att sopa dethär problemet under mattan! Jag inser inte varför det skulle behövas år efter år av betänkanden. Vi måste säga:
A) Alla har samma rättigheter i vårt åländska samhälle, oberoende av språk, kön, hudfärg, handikapp..
B) Alla måste ha möjlighet att skaffa sig en utbildning på rättvisa och jämlika villkor. Ansökan måste ske på lika villkor.
I grundskolan är möjligheten till anpassning ett utmärkt redskap. Men trots att anpassning i grundskolan hjälper till att öka inlärning och alltså borde öka möjligheten att ta till sig tillräckligt med kunskap för att bygga vidare till en yrkesexamen, fungerar det tvärtom. Eftersom man sedan via ansökningsförfarandet till gymnasialstadiet valt att tolka anpassning som en gallring som gör det berättigat att betrakta eleverna som helt ojämlika. Eftersom anpassning behandlas som om eleven har fått ”papper” på att den inte behöver antas, om man inte vill. Inte på samma grunder som andra elever i alla fall. Och då har väl den individualiserade undervisningen i grundskolan använts som en legitimerad gallringsmetod för att gallras bort, istället för att som det är meningen ges möjlighet till utbildning på jämlik grund?
Visst, jag förstår att det handlar om pengar. Förr i världen var den ekonomiska situationen bättre i landskapet, och man kunde kanske rent ekonomiskt ”ha råd” med sådana här vansinniga luckor i systemet. Men nu i inbesparingstider måste vi kunna samarbeta och tänka: Det är mycket billigare att låta våra ungdomar skaffa sig en utbildning och komma ut i arbetslivet än att förvisa dem till arbetslöshet eller pensionering. För det måste bli dyrt för samhället!
För att inte tala om vilken tragedi det är på en mänskligt plan, att endel ålänningar inte har samma grundläggande rättigheter som andra, och uppenbarligen inte heller är lika välkomna ut i arbetslivet! Och jag har svårt att förstå varför vissa människors skattepengar skulle vara mindre välkomna än andras. Behöver vi inte alla skattemedel?
Så vad är alternativen? Ska alla de här ungdomarna skickas till AMS? Eller bli pensionärer? Med tur via en liten parentes på Folkis eller Katapult. Men fortfarande inte via en yrkesutbildning. På samma gång som vi talar om behovet att spara på skattemedlen! Är inte det här ett resursslöseri av episka mått? Jag vill tillägga här att både Folkis och Katapult gör ett utmärkt och välbehövt arbete, men de är inte yrkesutbildande skolor och kan inte täcka upp för de luckor som vårt utbildningssystem har.
Och jag tror inte ett ögonblick att problematiken skulle ligga hos våra lärare. Vi har en välutbildad och kompetent lärarkår och duktiga ungdomar som inte vill något annat än få en utbildning och börja jobba. Vi har inte råd att låta dem bli utanför. Vi måste ge alla dehär ungdomarna en studieplats nu! Det måste gå att sätta sig ner och få ett resultat och inte bara bolla saken sinsemellan, och inte ta ansvar. Eleverna finns nu, de behöver studieplats nu. Och de försvinner inte bara för att berörda politiker blundar. Och lösningen kan inte vara: sluta ha handikapp!
Nu är situationen så fånig att vi har en stor grupp ungdomar som måste flytta till Finland för att kunna få en utbildning, för där är de välkomna och ryms med.
Petra Svens
