Vi ska inte behöva tjata för att få hjälp
Min familj har spenderat bra med tid på ÅHS öronpoliklinik, fem utav sex barn har medfödd hörselskada – alla med olika hörselkurvor och alla med olika behov gällande hörapparater. Ändå har det inte varit något större problem förrän nu.
Genom åren har vi använt (förutom hörapparater) hjälpmedel som hörselslingor bl.a i skolan för att tydligare höra läraren och tv-slingor för att inte behöva ha alltför högt ljud på tv:n. Hjälpmedlen har alla kommit från ÅHS precis som hörapparaterna eftersom vi har rätt till dem. Under årens gång har tekniken utvecklats, jag har själv gått från enklare apparater med tre inställningslägen bak på apparaten till att idag ha en hälften så liten apparat bakom örat men en fjärrkontroll full av funktioner som jag kan tillämpa. Det blir förstås dyrare, inte för oss – men för ÅHS.
Så jag förstår att man blir snål, men det är oss det drabbar.
Vi har alla två apparater var i min familj, inte nödvändigtvis för att vi hör lika dåligt på bägge öron utan för att vi från barnsben har fått det sagt till oss att apparaterna vi har i öronen konstant samarbetar. Två apparater kan lättare t.ex säga varifrån ljud kommer än om man bara har en apparat. Förstås finns det olika modeller på apparater och alla funkar olika – men detta har alltid sagts till oss, om de gamla apparaterna och de nya, så jag skulle tippa på att det gäller majoriteten av apparater som utdelas i dagsläget.
Äldre människor har tidigare inte haft tillgång till hörapparater – man börjar höra dåligt som gammal och det är normalt, men idag finns dessa magiska maskiner som ger en möjlighet till att vara delaktig i konversationer. Vad jag upplevt så ger man inte gärna apparater till äldre – precis som det stod i Nya Ålands artikel tisdagen den 26 maj 2016, och framförallt ger man dem inte tillräckligt med information.
I min familj är vi uppväxta med hörapparater och dess utveckling, en pensionär som aldrig ens ägt en mobil kan omöjligen förstå sig på dagens moderna maskiner utan hjälp. Och det är här vi synbart märkt hur ÅHS sänkt sin service.
Min farmor fick sina hörapparater runt samma tid som jag och mina äldre syskon fick våra – vi lärde oss samtidigt och fick gott med information. En bekant som nyligen fick sina apparater i vuxen ålder visste knappt hur han skulle sätta apparaten i örat, än mindre hur man ställde in de olika funktioner som finns – för att ingen lärde honom. Min lillebror som gärna ser på tv, nekas idag T-läge på sina apparater och kan därför inte se på tv utan att ha hög volym, något som skulle kunna åtgärdas med några klick på en dator och en likadan fjärrkontroll som jag fått. Proppar som är synligt utnötta eller inte funkar för personen i fråga byts inte ut för att tidslängden som de ska hålla inte ännu utgått.
Tapio Karhuketo kan säkert sin teoretiska del inom yrket mycket väl – men att säga emot någon som under 20 år varit hörselskadad och påstå att vi inte vet bäst, det är fel. Två apparater kommer 90 procent av gångerna vara det bästa för alla hörselskadade, funktioner som T-läge är ett måste för alla, speciellt då offentliga utrymmen numera utrustas med T-slinga för allas bekvämlighet. Unga som äldre ska inte behöva ”tjata” för att få den hjälp de behöver, det ska inte behöva kännas som ett straff att vara hörselskadad när hjälpen finns att få.
Cajsa Dahlblo
