DELA

Krisen på Åland var väntad

Det är inte utan att man frestas säga ”Vad var det vi sa?”.
Nu besannas det scenario som jag och mina partikamrater befarat i flera år. Det råder kris inom Ålands offentliga ekonomi. Det är i och för sig ingen nyhet för oss politiskt intresserade. Det nya är att konsekvenserna börjar bli kännbara även i gemene mans vardag.
Det skärs ner i sjukvård och i skärgårdstrafik. Offentligt anställda permitteras, företagen får problem med varutransporter och privatpersoner drabbas av sämre service. Turisterna drabbas däremot inte alls. De väljer bara en annan destination.

I Nya Åland 8 juni 2010 kan man läsa om Kjell Sjöblom, kostchef på ÅHS, som varslats om permittering. Han ger ett ansikte åt den vanliga människan som drabbas av den sittande regeringens politik. Sjöblom säger många kloka saker och erinrar sig liberalernas valspråk ”mer pengar åt folket”.
Riktigt så var det inte, utan ”mer pengar i plånboken”. Frågan är bara: Vems plånbok? Inte är det folkets plånböcker som fylls i alla fall. Jovisst, nu har regeringen äntligen vaknat och avskaffat den s k ”garantilagen”, en lag som kraftigt begränsade handlingsutrymmet inom vården trots att den ingår i Ålands befogenheter. Men detta är knappast en gest av plötslig åländskhet utan snarare en panikåtgärd för att kunna införa drastiska besparingar när inte osthyveln längre räcker till.

ÅHS förvaltningschef Tom Axberg får axla den otacksamma uppgiften att verkställa sparåtgärderna. Han berättar att nästa år ska verksamheten gå på sparlåga. Men hur ska patienterna bära sig åt för att gå på sparlåga? ”Beklagar lilla tumören, du finns inte med i budgeten. Återkom nästa år.”
Centern däremot gick till val med ”Hela Åland ska leva”. Receptet tycks vara: De delar som inte lever amputerar man.
Nu tar regeringen till storsläggan och börjar banka bort skärgården. Tillförseln av nytt blod stryps sakta men säkert när livsviktiga färjförbindelser stympas. Den åldrande befolkningen har redan berövats sina traditioner (vårjakten) och nu berövas de även sin framtid, då ungdomarna flyttar bort för gott. Livet ute på skären ebbar ut.
Nej, det är ingen överdrift utan den troligaste följden av de besparingar inom skärgårdstrafiken som regeringen föreslår. Trafikförbindelser är a och o i ett modernt samhälle. Eller är det någon som tror att Eckerö hade haft en internationell hamn utan Marsundsbron? Eller att någon skulle bo året om på Föglö, än mindre driva företag, om det inte funnits en färja som går täta turer? De kökarsbor som är beroende av finska turister och varutransporter hade nog inte bott där om det inte varit för Galtby-linjen.

Vill man spara på en verksamhet måste det finnas smartare sätt än att dra ner eller lägga ner. Inte kapar man en öm tå heller, utan då byter man kanske hellre skor. Säkert finns det lösningar bara det finns en politisk vilja.
Kanske vissa linjer eller hela trafiken kunde läggas ut på privata aktörer? Eller kanske finlandslinjerna kunde bekostas med taxfree-försäljning? Är det inte just det skatteundantaget är till för?

Nu kan
man i rättvisans namn inte sätta hela skulden på regeringen. Den uppkomna situationen beror ju till stor del på ett bakbundet självstyre där landskapets ekonomi är beroende av inkomster från Finland.
Detta system är en tvångströja som liberalerna visserligen inte försatt Åland i, men som de inte heller lyfter ett finger för att ta sig ur. Tvärtom. När alla andra partier är överens (stundvis även vindflöjeln s), då tar liberalerna varje tillfälle i akt att motsätta sig ett skatteövertagande.
Folke Sjölund (Lib) sa i en debatt att han inte vill ”offra tryggheten på självstyrelsens altare”. Vilken trygghet?

En trist egenskap med det rådande klumpsummesystemet är att den är konjunkturförstärkande, d v s under högkonjunktur överhettas ekonomin medan den går i botten under lågkonjunktur. Dessutom sker det med en viss eftersläpning så att när Finland är på väg ut ur krisen så har den kanske bara börjat slå mot Åland med sin fulla tyngd.
Jag hoppas att även de som hittills invaggats i en falsk trygghet får upp ögonen för vartåt det barkar.

Toni Brandt, ÅF