Krisartad situation på Trobergshemmet
Som anhörig blir man bekymrad. Hur överlever de som inte har en anhörig som hjälper till med praktiska saker och ser till att klienten får den vård/tillsyn som klienten behöver och är berättigad till? De som sitter på pengarna och i beslutsfattande position behöver inser allvaret i denna situation innan korthuset rasar.
Det finns en del riktiga guldkorn bland personalen som verkligen ser människan och som är värda allt beröm och tack. Men trots det så är vården under all kritik. Ja, den kan ibland kallas vanvård. Detta är inte kritik mot enskild personal utan riktad mot hela organisationen. Jag hoppas och tror att alla gör vad de kan med sina begränsade resurser, både ekonomiskt och personalmässigt.
Nedan följer några exempel, listan kunde göras mycket längre tyvärr. Erfarenheterna är både från ESB-boende och institutionsavdelning. Och ingen av dem är bra erfarenheter.
– Denna punkt gäller endast institutionsavdelning. Det sägs att det finns läkare och sjukskötare. Det är bara delvis sant. Läkaren jobbar 2 dagar i veckan, och sjukskötarna jobbar vanlig kontorstid på sina avdelningar, övrig tid finns det oftast bara 1(!!) sjukskötare på hela Trobergshemmet, det är många avdelningar med multisjuka klienter. Klienterna på de flesta av dessa avdelningar betalar nästan alla sina pengar för sitt boende här. De har inte själva möjlighet att åka till läkare när de känner sig dåliga, de måste få denna vård tillgodosedd utan att behöva strida för det. Många gånger kan man inte vänta med läkarkontroll i 5 dagar tills ordinarie läkare är på plats igen.
– Journalföringen är under all kritik. Väsentliga saker skrivs många gånger inte in och råkar de ha skrivits in så läses de allt för sällan.
– Direktiv om hur dokumentation i journal görs skulle behöva finnas för att undvika att bedömningen blir subjektiv. Alla vårdare har inte samma uppfattning om åkomman är besvärlig eller lätt, det vill säga, det blir en subjektiv bedömning som gör det svårt att bedöma om klienten blir bättre eller sämre, tyvärr är jag smärtsamt medveten om vilka följderna kan bli för klienten (elak hosta/ diarré/ anfåddhet/ skador/ oro med mera).
– Om klienter blir sjuka så är det tyvärr vanligt att jag som anhörig observerar det långt innan någon personal noterar det. Det är väl inte meningen att en anhörig ska behöva kalla på sjukskötare eller läkare, hur går det för dem som saknar en anhörig? Infektioner och sjukdomar upptäcks alltså många gånger inte, och behandlas många gånger inte heller om inte jag som anhörig insisterar.
– Det väntas överlag allt för länge med att kalla på sjukskötare/läkare (kunskapsbrist/osäkerhet om befogenhet?).
– Väldigt ofta när jag kommer in på avdelningen så går det inte att hitta någon personal, endast en handfull klienter som vädjar om hjälp med än det ena och än det andra. Personalen är då förmodligen upptagen inne på något rum med en annan klient.
– Det finns ofta inte personal tillräckligt för att alla som behöver hjälp med matning ska få det.
– Om en klient behöver hjälp och ringer på larmet så kan det ta allt från 2 till 20 minuter innan någon personal visar sig (personalbrist).
– Det byter personal ofta, nya förmågor kommer och går och hinner sällan lära känna klienterna eller arbetsrutinerna.
– Det är väldigt mycket inhoppare vid ledigheter och sjukdom, vilket tyvärr avspeglas i vården (informationsbrist?).
– Personal hamnar många gånger att göra dubbla skift för att få det att gå ihop (tack till er!).
– Många klienter som inte kan förflytta sig själva får sitta ensamma och vänta till exempel i matsalen väldigt länge innan de kommer till sitt rum, samt vice versa, en del kommer nästan aldrig ur sitt rum eller sin säng.
– Klienter kan sitta med allt för lite kläder och frysa, eller vice versa.
– Klienter i dåligt skick lämnas ensamma allt för länge utan tillsyn.
– Hygienen sköts ofta dåligt (tvätt, blöjbyten, sårvård, rena kläder med mera).
– Specialmat är allt för ofta svårt att få (allergier med mera). Det blir allt för ofta fel. Kommunikation kök–avdelning?
– Klienter måste läggas väldigt tidigt även om de vill vara uppe längre.
– Få klienter vet hur uteluft känns, de kommer helt enkelt aldrig utanför sin avdelnings väggar om ingen anhörig hjälper.
– Klientens medbestämmanderätt är i väldigt många fall obefintlig.
– De som sköter den dagliga vården och tillsynen är ofta allt för dåligt informerade om klientens vardagliga behov (kan gälla allt från mediciner, mat, sårvård, klädsel, förflyttning, toalettbestyr och så vidare)
– Information om klientens tillfälliga speciella behov mående/behov/sjukdomar/medicinsk vård förs ofta inte vidare varken till övrig personal eller till följande skift. Det vill säga, det som informerades om på tisdag är ofta bortglömt på onsdag.
– A vet inte vad B gör i personalen, frågar jag till exempel om min anhörig fått hjälp med ett speciellt behov idag så kan man från olika personal få helt olika svar, den ena säger “ja”, den andra säger “nej”, och den tredje säger “va, ska det göras också?”
– När man frågar om något angående vården så vet ingen vem man borde prata med – det saknas en ansvarig per skift.
– Man har vårdplaneringsmöten allt för sällan och de är i de flesta fall en papperstiger, det mesta faller på antingen för lite personal eller pengar. Samma missförhållanden kan tas upp flera möten men förblir utan åtgärd trots löften om det.
– Utrustningen som finns på avdelningen är många gånger i dåligt skick, trasiga, opassliga, fel storlek, otillräckligt antal eller kunskapen om hur de ska användas saknas (rullstolar/personalens hjälpmedel/medicinsk utrustning/möbler).
– Städningen är undermålig, damm, sopor, matrester, tabletter kan ligga kvar på golvet, under sängen, på bordet i veckor. Ingen verkar veta säkert vad som hör till städerskan och vad som hör till närvårdarna. Alla har inte en anhörig som städar.
Som anhörig uppfattar jag situationen som att det saknas struktur, ingen verkar veta vad som hör till det egna ansvarsområdet. Man bollas runt mellan flera personer och “ingen” och “någon” är de som vet och kan svara men ingen vet riktigt vem dessa personer är.
Mycket av detta har antagligen sin upprinning i att det periodvis är kraftig underbemanning och att personalen byts ut allt för ofta. Men även om personalen byts ut så behöver det finnas en beskrivning av vad som ingår i dennes tjänst. Ansvarsfördelningen verkar idag väldigt oklar.
“Fotfolket” behöver bli fler och de i högre positioner behöver ta sig en allvarlig funderare på organisation och struktur. De avdelningar som är tungjobbade behöver ha så mycket personal så att de klarar av sitt jobb utan att gå på knäna.
Klienten är inte John Doe i rum XX, klienten är någons syskon/förälder/far- eller morförälder/barn/nära vän.. Klienten är en människa med känslor och behov, liksom du och jag.
En vacker dag sitter vi själva där och måste göra nummer två i en blöja för att ingen har tid att hjälpa en på toaletten.
NEDTECKNAT AV EN ANHÖRIG
SVAR PÅ INSÄNDARE:
Insändarskribenten lyfter för mig flertalet viktiga punkter som vi i dags dato arbetar med inom äldreomsorgen dit också Trobergshemmets institutionsavdelningar hör.
Flertalet av äldreomsorgens omvårdnadsledare går en ledarskapsutbildning som Mariehamns stad ordnat via Rastor. Inom äldreomsorgen arbetar vi fortlöpande på att förbättra vår kommunikation samt den löpande informationen bland annat genom avdelningsmöten och planeringseftermiddagar, där i ingår bland annat förbättring av noggrann dokumentation samt utvecklandet av fungerande arbetsplatsrutiner.
Angående läkarresurserna på Trobergshemmet institution är det Ålands hälso- och sjukvård som ansvarar för den tjänsten. Äldreomsorgen för en kontinuerlig dialog med kostservice- och lokalserviceavdelningen inom Mariehamns stad som ansvarar för maten och städningen för att tillhandahålla näringsriktig kost och en trevlig boendemiljö.
Arbetsmarknadens situation är just nu sådan att det är brist på närvårdare och sjukskötare, vilket innebär att vi har en fortlöpande efterfrågan på behörig vårdpersonal.
PERNILLA KARLSSON
ÄLDREOMSORGSCHEF
