Kostsamt att reda upp Mise-härvan
Den politiska ledningen inom Mise-kommunerna kan inte längre stillatigande se på hur den gemensamma renhållningsmyndigheten, utan förankring i verklighet eller EU-lagstiftning, påtvingar invånarna ett avfallssystem som saknar hänsyn till hushållens enskilda behov.
Insändarskribenterna Caroline Lönngren och Nina Backlund redogör på ett mycket förtjänstfullt sätt för en dom i EU-domstolen 2017 som uttryckligen förbjuder allmänna schablonavgifter för hushållsnära hämtning av avfall. Avgiften ska baseras på hushållens behov enligt producerad mängd avfall.
Som medborgare bör man kunna lita på att myndighetsbeslut grundar sig på lag. Man kan undra om den dåvarande Mise-styrelsen och stämman, som bär det formella ansvaret för det nya avfallssystemet, ens väckte frågan om det är lagligt? Ett tungt ansvar faller givetvis även på beredande tjänsteman inom Mise.
Det som gör situationen extra prekär är att Mise nu bygger hela sin expanderande verksamhet på den nya avfallsplanen och dessutom bundit upp myndigheten till att flerårigt transportavtal som grundar sig på de fastslagna avfallsmängderna och avgifterna. Således kan det räcka med ett domstolsutslag som ogiltigförklarar schablonsystemet för tömningsintervall och avgifter för att Mise ska falla ihop som ett korthus.
Mise är ekonomiskt helt beroende av de tömningsintervall av fyra- eller åttafackskärl, inklusive bioavfall för att få verksamheten att gå runt. Det visas tydligt av att styrelsen tidigare i veckan tog beslut om att endast ge hushåll med en person undantag för längre tömningsintervall än två veckor. Myndigheten har helt enkelt inte råd att utöka undantaget till hushåll med två personer, trots att avfallsvolymerna skulle berättiga till det.
Precis på samma sätt vill Mise tvinga hushållen att lämna komposterbart material i kärl för att få in tillräckligt med bioavfall för den planerade biogasanläggningen på Svinryggen, Ödanböle. De hushåll som vill fortsätta kompostera själva åläggs byråkratisk inspektion av komposten med tillhörande avgift. Även ansökan om förlängt tömningsintervall för hela året beläggs med en avgift för handläggning.
Så vad är alternativen för att rätta till den här härvan om de Mise-ansvariga ställt till med?
1) Att Mise självmant rättar till felaktigheterna med risk att få ett skadeståndsanspråk för kontraktsbrott från upphandlad transportör på halsen.
2) Att invänta en eventuell långsam, kostsam domstolsprocess med samma utgång och dessutom ett omfattande återbetalningskrav från ett stort antal hushåll för felaktigt debiterade avgifter.
Oberoende vilket blir det kostsamt. Och de som sist och slutligen får ta den ekonomiska smällen är vi skattebetalare i Mise-kommunerna. Hur kunde det då gå så här? Ja, den främsta orsaken är att ansvariga i de enskilda kommunerna helt enkelt inte brytt sig. Ett konkret exempel på det är att Mariehamns stad, enligt stadsledningskontoret, inte uppdaterat sina ägardirektiv för Mise sedan 2012.
Den 15 december håller Mise stämma. Fram till dess måste Mariehamn, Jomala och övriga Mise-kommuner ha klara direktiv för hur härvan ska redas upp och hur/om verksamheten ska drivas vidare.
Vårt förslag kvarstår: lägg ned denna överbyråkratiserade och kostsamma modell av kommunal mellanhand för avfallshanteringen, inrätta en övervakande myndighet och låt för övrigt den fria marknaden råda.
Det vinner alla på.
ROLF GRANLUND (ÅF)
GUNNAR GRANLUND (ÅF)
PELLE HÄGGLUND (ÅF)
