Kortrutt, för vem?
Frågan har diskuterats intensivt på Sottunga i sommar och man kan inte dra andra slutsatser än att motståndet mot kortrutten som den planeras, är kompakt. ”Katastrof”, ”omöjligt att verka här mera”, ”Sottunga förtvinar”. Vi blev lovade att vi inte skulle få det sämre, men lyssnar man till invånarna är det ingen ände på de problem man listar upp.
Kortrutten motiveras nästan uteslutande med ekonomiska argument, men av insändare och andra åsikter att döma tycks kalkylerna inte gå hem. Varför har man inte lyckats presentera kalkyler som folk tror på? Kanske för att kalkylerna är för optimistiska. Man kan också säga att det är lätt att räkna hem vinster i ett projekt, när resten av samhället får betala det som Infrastrukturavdelningen sparar. Vi ser det dessutom så att det är kostnaderna för dagens trafik via Sottunga, som skulle betala projektet. Då känns det ännu mera tungt att inte få sin röst hörd.
Man har också sagt att vi måste ju fortsätta emedan vi redan satsat så mycket. Sämre argument finns inte. Då får man ju den uppfattningen att man är beredd att satsa nya goda pengar på ett olönsamt projekt bara för att det redan är satsat en del. Sådana redan satsade pengar kallas ”sunken cost”.
Det är också lätt att falla in i kören som påpekar att det blir oersättliga ingrepp i miljön i samband med att nya vägar och färjelägen byggs. Det borde få bli ett slut på att förstöra mer natur. Ute i världen skulle ett projekt liknande vårt kortruttsprojekt inte ha en chans att få genomföras av miljöskäl. Miljöskäl talar istället för nya färjor med lägre miljöbelastning.
Förutom ekonomiska motiv börjar det också framföras synpunkter att kortrutten kommer att ge skärgården en skjuts framåt då det gäller allmän utveckling. Vi kan för vår del inte se den och skulle gärna få åsikten exemplifierad.
I insändare har det framhållits att inte alla på Föglö och heller inte alla på Kökar är för det planerade kortruttssystemet. Då kan man få den inställningen att där på Sottunga har man inte brytt sig. Ingenting kan vara mera fel, här bryr man sig verkligen och ingen är för.
I många olika sammanhang har vi framfört våra åsikter, som sammantaget kan sägas vara att ”här kan man sedan inte mera verka” och vi uppfattar att det inte ens sker för döva öron, utan tvärtom, man säger sig förstå vår belägenhet, men går vidare ändå. Eftersom projektet motiveras med ekonomiska argument kan vi inte dra annan slutsats än att man med öppna ögon och med flit är beredda att offra Sottunga på Mammons altare.
Man glömmer att det en gång gavs ett löfte att hela Åland skall leva.
Vad blir då så svårt?
Personbilstrafiken till och från Mariehamn försvåras inte så mycket, bara man får bokningsrätt på färjan mellan Föglö och Svinö. Resan tar idag 1 timme och 35 minuter och om resan över Föglö ”flyter på ” förlängs den till litet över 2 timmar. Utbyggnaden av västra Föglö förkortar resan, som vi vet, med några minuter. Man kan också kanske tro på det som utlovats, dvs att personer utan bil skall kunna ta sig fram med allmänna kommunikationsmedel. Här vill vi bara påminna vilket rabalder det blev då Färjsundsbron reparerades och man måste ta en omväg, som förlängde sträckan till Mariehamn med ett antal kilometer. Och då var det bara tillfälligt, vi får det för evigt.
Men problemen uppstår då det gäller transport av varor till och från Sottunga. Det blir framför allt en väsentlig fördyrning. Det känner speciellt butiken till.
Trots redan höga kostnader sker transporterna idag väldigt smidigt. Färjan väntar medan avlastning sker från lastbil till en lastningsbrygga i hamnen och det sker alla vardagar året runt. Hur blir det sedan? Hur får man ut kyl- och frysvaror, som skall fraktas kallt hela vägen till butiken? Det hämtas sädlass, gruslass, byggvaror, mm., genom att en släpvagn skickas till Sottunga respektive Långnäs eller att man tar traktorn och hämtar själv i Långnäs.
Det fraktas stock, höbalar, grönsaker, mm. Det skickas mediciner, reservdelar, mm. Åkerområden på Sottunga har arrenderats av jordbrukare utifrån. Taxi från Mariehamn till Långnäs är ibland den enda möjligheten att komma ner, att ta taxi till Hastersboda är inte att tänka på. Listan över sådant som omöjliggörs, försvåras och fördyras kan göras längre.
Man kommer att säga att allt det där går, även om allt skall fraktas över Föglö, men kom då ut och berätta hur och vem som betalar. Redan med en liten fördyrning är butikens saga all. Det är inte persontransporterna som blir lidande, det är alla andra samhällsfunktioner.
Hur vill vi då ha det?
Enkelt uttryckt vill vi finnas med på en rutt som har Långnäs som den ena ändhamnen. Det sägs att vi skall få en egen ”matarfärja” för trafiken Sottunga—Hastersboda. Två hastersbodaturer är lika långt som en tur till Långnäs och det kommer att bli vårt krav, dvs att vår färja skall gå en tur till Långnäs varje dag, det är vår kortrutt. Matarfärjan skall dessutom vara tillräckligt stor, ha täckt bildäck, ha hiss upp till passagerarutrymmet, ha rymlig sjukhytt och ha möjlighet att frakta kylvaror.
Att finnas med på en rutt är viktigt också för spontanturismen. Man kommer från ett håll och far åt ett annat och skall man då ta en extra färja för att komma fram och tillbaka till Sottunga uppstår ett nytt hinder. Också de långt framskridna planerna på en pilgrimsled (Trondheim—Åbo) över Sottunga, vilken baserar sig på en ruttgående färja, kan komma att helt torka in.
Man kan fråga sig varför inte hela skärgården planeras på samma gång. När norra skärgården någon gång planeras på nytt kommer det att heta att sottungaborna ju redan har sin trafik, dem behöver man inte mera bry sig om. Bypolitik in sina prydno. Vi vill gärna finnas med på en rutt som går via Sottunga till Långnäs även om den skulle komma norrifrån. Sådan lösning förespeglades oss med emfas av en representant i lagtinget för ett regeringsparti och att det skulle ske samtidigt med övriga åtgärder. Politiska uttalanden före val är inte att lita på.
Sedan kan man inte låta bli att reflektera över senaste insändare där man tycker att Gripö-planerna skall förverkligas, även om det kommer en tunnel. Det är ju huvudlöst, då skall ju tunnels gå till ”fasta” Föglö. Också problemen med Skarven häromdagen skulle ju i ett förverkligat kortruttssystem gjort tre kommuner utan trafik och dessutom kanske gjort det ännu svårare än idag att hitta ersättande färjor.
Av alla planer som regeringen har rörande ändringar i samhället är det kortruttsplanerna som oroar oss mest. Allmänt ointresse breder ut sig och den iver för att få samhället här att leva vidare, håller på att ebba ut.
Kommunstyrelsen i Sottunga
