Köper landskapet sitt eget konkursbo?
Landskapsregeringen har med imponerande envishet insisterat på sin förmenta rätt till en åländsk plats i EU-parlamentet, en kamp de dessutom säkert vet att de inte kan vinna. Då ter det sig förvånande då samma organ upprepade gånger visar en flagrant nonchalans för EU:s direktiv och domslut; senast beträffande villkoren för utförsäljningen av Ålands Industrihus tillgångar, närmare bestämt det projekt som var upphovet till en långdragen och kaotisk process, ITiden-fastigheten. Enligt TÅ (05.11) får inte ”det otillåtna statstödet till industrihuset … kanaliseras vidare” och det försäkrar förstås LR att inte heller sker. Att fonden skulle ha lagt sitt bud utan att landskapet kände till saken är dock inte sannolikt.
Eftersom inga realvärden gått upp i rök handlar hela affären om ett nollsummespel där vi visserligen har vinnare och förlorare men där den sammanlagda finansiella balansen uppvisar ett nollsaldo. Vad LR förlorar genom förlusten av aktiekapital i ÅIH kompenseras genom att man tar över substansvärdet för ITiden genom sin pensionsfond, men inte nog med det, vad staden förlorar parkeras på samma sätt i pensionsfonden. Så landskapet är nettovinnare, staden förlorare.
De som vill hävda att pensionsfonden är en självständig finansiell inrättning med klara regler och av landskapet oberoende institution bör betänka vad fondens bud reellt innebär. Utan att över huvud taget spekulera i futiliteter som de subjektiva skälen till fondens agerande kan det bara konstateras att i praktiken är fondens finanser och landskapets lika sammanvävda som siamesiska tvillingar. Om fonden har ett underskott i fråga om sin skyldighet att sköta framtida pensionsåtaganden har landskapet därigenom en latent skuld, och tvärtom, om den är överfinansierad, har landskapet här en latent finansiell tillgång. Tanken på att fonden skulle bjuda må ha uppstått var som helst, men faktum kvarstår att upplägget gynnar fondens balansräkning och därmed i praktiken landskapets.
Om nu EU menar allvar med det ovan citerade så är det ytterst osäkert om fondens köp av fastigheten kan realiseras och då frågar man sig hur LR med detta villkor, som man naturligtvis kände till, hade tänkt sig kunna genomföra affären. Vi får hoppas att de denna gång (kanske med en diskret antydan söderifrån) förstår det orimliga i konstruktionen och inte fullföljer försäljningen med tyvärr därpå följande fortsatt cirkus i ärendet. Å andra sidan kan förstås tanken på att få tillgång till relativt fräscha kontorslokaler till ett pris där återanskaffningsvärdet är minst det dubbla vara svår att motstå, oavsett formella invändningar från EU. Att sia om LR:s agerande är emellertid rena astrologin.
Peter Andersson
