Konventionen i all ära men det börjar med oss
Ålands handikappförbund presenterade nyligen den första enkätundersökningen som gjorts om hur personer med funktionsnedsättning upplever att deras rättigheter och friheter som samhällsmedborgare uppnås. Undersökningen tar avstamp från vad FN:s konvention stipulerar om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Konventionen som gäller på Åland sedan 2016 utgår från att vårt samhälle, inte minst lagstiftningen, ska garantera mänskliga rättigheter för personer med funktionsvariationer.
Det är min förhoppning att enkätundersökningen, den första i sitt slag, kan följas upp inom några år och att nu visat resultat med fingervisningar om vad som kan förbättras, också kan få fullt fokus och utrymme fram tills dess.
Resultatet visar att majoriteten är nöjd med den samhällsservice som erbjuds. Men fortfarande finns det områden som måste utvecklas för att alla ska få göra det som är så självklart – utifrån egna förutsättningar fullständigt delta i samhället, blomstra som alla andra – duga exakt som man är. Och därtill självklart alltid få det stöd som behövs för ett gott liv i den välfärd vi alla lever i men alla inte märker av lika självklart och inte kan ta del av på samma omedelbara sätt.
Av de frågor som enkäten ställde står det klart att man bör utvärdera hur processerna går till för att bli beviljad och få olika stödtjänster – personlig assistans, bostadsanpassning och färdtjänster.
Undersökningen pekar även på att man i högre grad bör betona psykiskt välmående i utvecklandet av stödtjänster. Mer kunskap måste till om psykisk ohälsa och även hur man når fram till människor som befinner sig i och inte mår bra av ofrivillig ensamhet.
Enkäten beaktade även vårens speciella omständigheter på grund av coronapandemin. För många ledde restriktionerna till att viktig kontakt med den sociala omgivningen blev mycket begränsad. Många blev också tillfälligt utan regelbunden rehabilitering och vård.
Inför framtida händelser som kräver liknande restriktioner är det nu viktigt att minnas, och även ta i beaktande, de negativa konsekvenser som uppstår i både fysiskt som psykiskt välmående hos personer med funktionsvariationer som behöver regelbunden vård och assistans .
För alla, oboeroende av funktionshinder eller ej, är ett psykiskt välmående också kopplat till ekonomisk trygghet och en tillfredsställande levnadsstandard.
Resultatet tyder på att psykisk ohälsa och fattigdom är avsevärt större bland kvinnor men mer information behövs för att dra korrekta slutsatser om sambandet i kontexten för personer med funktionsnedsättning.
Många lever i tron att det går framåt, det blir bättre, vår förståelse ökar och fördomar mot personer med funktionsnedsättningar minskar.
Men undersökningen visar att det fortfarande finns kunskapsluckor och även en viss ignorans att ta till sig information.
Alltför många bär med sig fördomar och okunskap om den kapacitet man tror att personer med funktionsnedsättning besitter och inte sällan resulterar det i sin tur i ett både olämpligt och felaktigt bemötande. Detta riskerar också ”smitta” av sig i vården av personer med funktionshinder.
Rapporten slår fast att det behövs mer insatser för att öka kunskapen om personer med funktionsnedsättning. Så är det säkert!
Men, hur vore det om vi alla börjar med att rannsaka oss själva! Allt vårt bemötande, alla våra val i olika situationer utgår ju från våra attityder.
Det räcker inte med en FN-konvention och med ett handikappförbund som enträget arbetar enligt konventionens anda och bokstav.
Hur tänker vi? Vad är vi ärligt beredda att göra för att uppnå allas respekt, lika möjligheter, icke diskriminerinig, tillgänlighet och jämställdhet?
Det börjar med oss.
ANNETTE BERGBO
HÅLLBART INITIATIV
