Kontinuitet och konsekvens
Runa-Lisa Jansson hade en intressant insändare om de obundnas partikollaps med rubriken ”Partitoppens agerande är synnerligen odemokratiskt”. I insändaren skriver hon: ”det är onekligen så, att Obunden Samling har varit det enda åländska politiska parti som utan vedergällning tillåtit medlemmarna att ha egna åsikter i olika frågor.”
Vi i ÅF känner nog inte igen oss i den bilden, vi upplever att vi har betydligt högre till tak än vad just Ob haft. Men det är en myt som Ob odlat länge, utan dess mera täckning. Verkligheten speciellt denna mandatperiod har visat att Ob har varit det parti som haft den tuffaste partipiskan och oftast känt sig tvungna att rösta mot sin egen övertygelse.
Här finner vi nog också en viktig orsak till att Ob upphör som parti. Man har troligen insett svårigheten att på ett trovärdigt sätt gå till val efter en period där man långt gett upp de profilfrågor man drivit stenhårt under de tidigare åtta åren i opposition.
Exempel på frågor som tidigare skapat bilden av de obundna är kravet på en mer åländsk polismyndighet och tydliga åtgärder mot förfinskningen av Åland.
Ett annat exempel är att Ob i sitt valprogram föreslår att de social sektorer som ingår i den planerade socialservicereformen uttryckligen ska finansieras av landskapet. I regeringens förslag ska såväl finansierings- som myndighetsansvaret kvarstår hos kommunerna genom att bygga ytterligare ett mastodont kommunförbund.
Det här visar att rollfördelningen mellan att vara regerings- eller oppositionsparti är minst sagt svår. När inte längre enbart väljarna inte känner igen partiet, utan även de invalda, blir det förstås ohållbart.
En politiskt insatt person frågade mig: ”hur klarade du av att driva Ålands Framtid vidare ensam i samband med Harry Janssons avhopp, när de obundna inte klarade det på fyra personer? Sanningen var den att jag inte gjorde det ensam. Det fanns och finns en välfungerande partiorganisation, en välfungerande verksamhet också mellan valen som skapar stabilitet hos partiet Ålands Framtid.
Där tror jag att vi finner den andra huvudorsaken till de Obundnas kollaps. Det har inte funnits en fortlöpande stabil verksamhet hos Ob, de har inte haft en fortlöpande verksamhet mellan valen som stärkt identiteten hos medlemmarna och som skapat gemensamhet och vi-känsla.
Och det är förstås svårt att hålla liv i ett parti utan vare sig kontinuitet eller konsekvens i partiarbetet.
Anders Eriksson
(ÅF)
