Kommunkrisen är inte kommunernas kris
Kommunkrisen är landskapets kris. Landskapets ekonomi har varit dalande i åtminstone tre mandatperioder bakåt i tiden. Landskapets kostnader har ökat mer än vad inkomsterna tillåter. När regeringen Eriksson tillträdde så fanns det en reservfond. Reservfonden har därefter förbrukats också av efterföljande regeringar Gunell och Sjögren. Allt på grund av oförmåga att komma till rätta med landskapets ökande kostnader och lagtingsmajoriteternas ambitioner att införa nya behjärtansvärda reformer.
Enligt europeisk stadga om lokal självstyrelse, ska vid ändrad eller utökad uppgift tillräcklig finansiering ges, så att kommunerna inte ska behöva höja skatten för att bekosta utökade lagkrav.
Till skillnad från kommunerna, så har landskapet ingen skatterätt. Landskapet har behörighet och kan instifta landskapsskatt, om lagtingspolitikerna vill. Det innebär att landskapet i nuläget, bara har besparingsverktyget för att hålla budget i balans.
Kommunerna däremot, har både besparingssverktyg och inkomstverktyget kommunalskatten för att balansera budgeten. Det ska till väldigt många okloka kommunala beslut om en kommun ska tvingas på obestånd och bli en ”kriskommun”. Kloka kommunpolitiker har och kommer också att fortsätta med att förvalta sitt ekonomiska ansvar. Genom att dra ner på alla icke absolut nödvändiga kostnader och även höja skattesatsen om så krävs. Kommunpolitiker är vana vid att få lägga sina egna ”behjärtansvärda” insatser för sina kommuninnevånare, åt sidan.
Ledamöter i lagtinget och andra, försöker ohederligt påskina att ineffektiva och överadministrerade kommuner är orsaken till kommunernas kris. Trots att det går att bevisa att ”överadministrationen” är ytterst begränsad, cirka 3 procent av omsättningen. Om ens någon.
Samma ledamöter låter påskina att de rättmätiga kraven på landskapsfinansiering enligt den ”Europeiska stadgan om lokalt självstyre och principen för den kommunala finansieringen …”, är ”stöd och bidrag” för ineffektiva och ”överadministrerade” kommuner. Man vidhåller en lögn om orsaken till den ”kommunala krisen”.
Landskapet har på grund av långvariga underskott tvingats att finansiera ”behjärtansvärda reformer” genom att minska landskapsandelarna till kommunerna. I strid med den europeiska stadgan om självstyre och kommunal finansiering. En stadga som även omfattar Finland och borde även omfatta Landskapet Åland.
Att minska den kommunala finansieringen, när mer kostnadsdrivande uppgifter påförs, medför att kommunernas ekonomi pressas och då uppstår ”kommunkrisen”.
Ledamöter i lagtinget framställer nu den ökade pressen på kommunernas ekonomi som ”kommunkrisen”, när det i själva verket är en ”landskapskris”. Landskapet saknar ekonomiska möjligheter att fullt ut kompensera kommunerna för den kostnad som påförda reformer förorsakar.
Det vill inte samma ledamöter, var sig förstå eller ta ansvar för. Och inte vill heller tidigare regeringsinnehavare ta ansvar för hur man över tid bortsett från landskapets sviktande ekonomi.
Nu pekar man på att ”för många” och ”ineffektiva och överadministrerade kommuner” är orsaken till kommunernas missnöje med utebliven finansiering.
Vill bara avsluta med att jag är en förespråkare för färre och större kommuner på Åland. Men även om en sådan reform skulle genomföras, så löser man inte ”landskapskrisen ”.
”Landskapskrisen” måste lösas av regering och lagting.
BENGT HAGSTRÖM
SUND
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
