DELA

Kommentar om förvaltningsdomstolen

Ålands förvaltningsdomstol och högsta förvaltningsdomstolen har nyligen kritiserats av kommunalförbundet De Gamlas Hem för en osund rättegångspraxis och bristfälligt iakttagande av människorättskon-ventioner. Jag hänvisar framför allt till en intervju med kommunalförbudets styrelseordförande i Ålands radio 4 oktober. Förvaltningsdomstolarnas förhållande till muntlig bevisning har även vid andra tillfället behandlats i media under senaste dagar.
Jag avhåller mig från att kommentera det aktuella eller något annat enskilt domstolsärende, men eftersom kritiken riktar sig mot rättsväsendets agerande i allmänhet, tycker jag det är på sin plats att lyfta fram vissa allmänna utgångspunkter som gäller prövning av besvär vid förvaltningsdomstolen.

En förvaltningsmyndighet, såsom då alltså De Gamlas Hem, ska i enlighet med såväl landskaps- som rikslag opartiskt utreda ett ärende före den fattar beslut. Myndigheten kan under handläggningen av ärenden även ta emot muntliga vittnesmål. Då någon är föremål för myndighetens åtgärder, ska denna part få tillfälle att bemöta all utredning före beslutet. Myndighetens förfarande som arbetsgivare i offentliga anställningsförhållanden är inget undantag.
Tvärtom, då en offentlig arbetsgivare överväger att säga upp ett tjänsteförhållande framhävs tjänsteinnehavarens behov av rättsskydd och -säkerhet.
I förvaltningsdomstolen är en rättegång huvudsakligen skriftlig. Utgångspunkten är att i efterhand utvärdera myndighetsbeslut. Beslutsunderlaget finns således redan insamlat. Domstolen kan nog också höra parter och vittnen muntligen om det behövs för att klargöra något. Dessutom har enskilda parter, dvs. bl.a. privatpersoner, rätt att kräva muntlig förhandling.
Domstolen godkänner ett sådant krav om det inte är uppenbart onödigt. Rätten till muntligt hörande tryggas av de människorättskonventioner som kommunalförbundet hänvisat till. En myndighet har inte samma rätt, och måste för sin del i regel utgå från att beslutsunderlaget visar att beslutet varit korrekt.
Om myndigheten ännu i förvaltningsdomstolen anser att det behövs ny muntlig utredning, kan detta ge intryck av att myndigheten fattat sitt beslut med bristfälligt underlag eller åtminstone på basis av sådan utredning parten inte fått bemöta. Desto mera så om muntliga vittnesmål påstås vara avgörande för ärendet. Således talar kraven på en rättvis rättegång oftast snarare för återhållsamhet i att ta emot sådan ny utredning på enbart myndighetens begäran. Argument om att myndighetens (mänskliga) rättigheter skulle äventyras, eller att detta annars skulle leda till en orättvis process, ter sig som snedvridna.
Stöd för ett myndighetsbeslut ska i regel inte behöva skaffas i efterhand.

Ålands förvaltningsdomstol handlägger omkring 100 mål per år. Av de ärenden som hittills avgjorts i år, hade muntlig förhandling begärts i åtta stycken. Förvaltningsdomstolen höll muntlig förhandling i två av dessa.
I huvuddelen av de ärenden där krav på muntlig förhandling avslogs hade den som yrkat på förhandling framgång redan på basis av den skriftliga utredningen.
förvaltningsdomare Emil Waris,
Ålands förvaltningsdomstol