KIVA förstör skolan
Avskaffa KIVA-programmet innan det förstör livet för fler skolbarn.
I forskningsrapporter har vi kunnat läsa att alla dessa antimobbningsprogram inte riktigt har den effekt som programtillverkarna har avsett. I många fall tenderar mobbningen att öka i skolorna. Samma resultat har man tydligen kommit fram till när det gäller KIVA-programmet.
Problemet är att KIVA-programmet kan bli något som skolpersonal gömmer sig bakom och som invaggar lärarna i en mycket falsk trygghet, där ansvaret läggs på en KIVA-grupp i skolan. I många skolor leder detta till att den enskilde läraren inte ser sitt eget ansvar och behov av engagemang för att förverkliga KIVA-programmet i sin skola. Man lägger således ansvaret på den s.k. KIVA-gruppen, som om den skulle ha alla lösningar, och därefter håller man pliktskyldigast de obligatoriska KIVA-timmarna utan att egentligen lägga någon vikt bakom ämnet som man tar upp på KIVA-lektionen.
Det finns faktiskt barn som upplever att KIVA-timmarna har varit rena rama lektioner i hur man mobbar och att läraren har gett klassen nya mobbningsverktyg till dem som anser sig ha rätt att exkludera och trakassera andra. Speciellt utsatta är de som inte ”passar in” i den osynliga mall som kallas ”norm”. En nyhet för alla er normsträvare är att gruppen som avviker från vår norm blir allt större och vi behöver börja inse att vi vuxna måste lära barnen att olikheter är en tillgång och inte en irriterande sten i verksamhetens väloljade kugghjul.
Barn som är annorlunda eller som har särskilda behov ska inte ses som något störande objekt i skolans snygga fasad. Barn måste få lära sig att acceptera istället för att trakassera. Det finns skolor där KIVA faktiskt har verkat fungera till vissa delar, men där arbetar engagerade lärare som ser barnen och tänker längre än till läroplanen. De skolorna har framförallt en stark rektor som inte accepterar annat än engagemang från sina lärare samt acceptans och tolerans från alla i skolan. Det är ett konstant hårt arbete.
!
Det som behövs är starka rektorer som vågar kräva av sin personal att visa engagemang och ta ansvar för elevernas trygghet i skolan. Starka rektorer som kräver av eleverna att mobbning inte skall förekomma genom att helt enkelt tydligt och klart meddela eleverna om att mobbning är strängt förbjudet. I det ingår också att förmedla att den skola man går i inte accepterar att man fryser ut andra, att man inte säger fula saker till varandra eller använder psykiskt eller fysiskt våld. Man godkänner helt enkelt det som är annorlunda och informerar att ingen människa är bättre än någon annan. Självklart behövs även förmåga att engagera personalen i att forma en bra skola.
Landskapet behöver erbjuda mer fortbildning till skolpersonal, både lärare och assistenter, så att de vet hur de ska orka stöda elever med olika behov istället för att överlämna det problemet till eventuell elevhälsa eller specialundervisning. Man behöver bli uppmärksam på hur man som lärare beter sig mot eleverna i klassen och om man favoriserar någon utan att tänka på det.
Och skolpersonalen behöver verkligen sluta sucka i lärarrummet över de hopplösa normbrytarna och börjar fokusera på att hitta nya lösningar för dem. Det finns studier som visar att lärare tar med sig irritation över en elev till klassrummet om denne har diskuterats i lärarrummet. Vi människor har en tendens att agera på det sättet. Det är bara kreativiteten som sätter gränser för en trygg skola, men det kräver förstås en del av skolpersonalen, och alla är inte villiga att ge det.
Föräldrarnas ansvar är också oerhört viktigt. Här på Åland behöver vi alla skärpa till oss och börja se oss själva i spegeln. Och kanske kliva ner några pinnhål från våra höga hästar. Många barn får tyvärr idag med sig en ”vi är bättre än andra” mentalitet som sedan märks i skolan. Kanske alla föräldrar kan ta en diskussion med sina fantastiska barn på hemmaplan och kräva av dem att de behandlar alla på ett bra sätt. Det finns många barn som inte vet om deras föräldrar accepterar mobbning eller inte eftersom man inte pratar om det hemma.
Och det åländska skitsnackandet om andra innebär indirekt att föräldrarna berättar för sina barn att det är okej att prata illa om, och se ner på, andra familjer. Vad tror ni då era barn gör i sina egna kretsar, när ni inte är med? Barn gör, otroligt nog, ofta som föräldrar gör.
Så vi vuxna behöver skärpa till oss och börja inse att vårt beteende smittar av sig på våra barn. Vi behöver ta oss själva i nacken och ta ordentliga diskussioner med våra barn om hur man beter sig mot andra. Det gäller även er familjer som redan anser att ni har underbart välartade barn, för i de lugnaste vattnen lurar de största fula fiskarna. INGEN är bättre än någon annan och pengar på kontot definierar inte en god människa, tyvärr.
Skolorna och lärarna behöver börja inse att dagens barn tyvärr är mer trasiga än tidigare, de behöver mer än bara en pedagog som följer läroplanen i klassrummet. Som lärare kan man inte utgå från att: ”Jag är pedagog och det är vad jag tänker ägna mig åt”. Det gick kanske bra förr i tiden, men idag behövs mer. Lärare behöver mer utbildning/fortbildning i psykosocialt stöd eftersom skolan och samhället verkligen håller på att förändras. De lärare som fortfarande vägrar inse det behöver kanske fundera på ett annat yrke.
Skolorna behöver således rektorer som vågar kräva och som vågar vara obekväma ledare för sin personal och visa att det enda alternativet för den egna skolan är en accepterande och trygg miljö med engagerade lärare och assistenter.
Om detta inlägg har upprört någon så må det vara så, jag hoppas också att det väcker tankar. Jag vill också upplysa dig som blir irriterad på denna text att även om du tycker att du redan gör mer än nog i skolan så är det många åländska skolbarn som går till just din skola med ont i magen och ångest idag. De är djupt oroliga över vad deras ”skolkamrater” ska säga och göra under skoldagen. Det borde vara en självklarhet att all skolpersonal skulle vilja göra sitt yttersta för att förhindra det. För det är ett faktum: Ni har absolut vetskap om vilka som mobbas och vilka som mobbar på just er skola, det är inte frågan om annat. Frågan är bara om ni väljer att gömma er bakom KIVA-program eller läroplaner, eller om ni verkligen står upp för barnen och hjälper dem?
Med hopp om en skärpning på alla fronter både när det gäller skolpersonal och föräldrar.
En förälder som sett och hört
alldeles för mycket från skolvärlden
