DELA

Karl Marx: rapport om Bomarsund

London 21 augusti 1854
Näktergalen sjöng i Berkeley Square, obekymrad om den globala konfrontationen mellan Öst och Väst i Krimkriget (1853 – 1856).
I The British Museum inte långt därifrån satt Karl Heinrich Marx i stora läsesalen vid sin pulpet O7 och skrev en kolumn om ”Erövringen av Bomarsund” för New York Times.
Marx (1818 – 1883) var mest känd som filosof och arbetarrörelsens ideolog. Hans kontroversiella idéer och politiska agitation ledde till att han av myndigheterna i Preussen tvingades i landsflykt, till Paris, Bryssel och slutligen London.
Utöver sin politiska verksamhet utifrån ”arbetare i alla länder förena er” (Kommunistiska manifestet 1848 tillsammans med Friedrich Engels) arbetade Marx som journalist.

1850 – talet var kommunikationsteknologins årtionde med utveckling av telegrafi, tryckning och distribution av tidningar, fotografi med mera.
Samtidigt som information fick en snabb och global spridning utvecklades den militära teknologin för vapen och rörligheten för bestyckade fartyg bland annat genom nya navigationsmetoder.
Den teknologiska utvecklingen hade förändrat förutsättningarna för krig, men de grundläggande orsakerna var i huvudsak, som så ofta, ekonomiska.

Rysslands expansionssträvanden riktades mot det stora men försvagade Osmanska riket med Turkiet som huvudaktör. Ryssland hade också utvidgat sina intressen i Östersjön genom befästningar och en brittisk flotta förstärkt med en fransk eskader styrde sommaren 1854 mot Bomarsund som ett av målen för att stoppa en rysk expansion i Östersjön.
I slutet av juli riktades bomber från fartygen mot fästningen men den 13 augusti 1854 gjorde koalitionen en samlad attack både från sjön och med landstigna trupper.
Den 16 augusti kapitulerade den ryske general Bodisco; tjugo års uppbyggnad hade raserats på några dagar.

Karl Marx skrev den 21 augusti i sin kolumn:
I den engelska pressen finns de första bedömningarna av den brittiska armén i Bomarsund. Dessa stackars tidningar, som aldrig har något brilliant att rapporter är helt entusiastiska över att 10 000 franska soldater besegrade 2 000 ryska.
Jag ska lämna dessa hyllningar och i stället ägna mig åt konsekvenserna av erövringen av denna ö – en förort (faubourg) till Stockholm och inte till St. Petersburg.

De krigströtta fransmännen har meddelat, återgivet i många tidningar, att Sverige skulle delta aktivt på Väst- alliansens sida mot Ryssland.
Sannolikheten för att det stämde kunde ifrågasättas eftersom Sverige ingick ett avtal om militär neutralitet just vid en tidpunkt när Sverige framgångsrikt hade kunnat utvidga sitt område i Finlands sumpmarker och skogar. Kommer Sverige att ändra sin politik nu när den möjligheten är överspelad?

England och Frankrike har vägrat ge kung Oscar I ekonomiskt stöd och territoriella garantier vid en anslutning. Vidare, hur ska vi kunna förklara Sveriges regerings beslut att lägga ner en hel skvadron om avsikten är att gå ut i fält?
Denna avrustning utvidgades också till fartygen Charles VII, Prince Oscar, fregatten Desirée och korvetterna Gefle och Thor.
Erövringen av Bomarsund, på de latituder när havet snart är isbelagt, kan knappast ha någon större betydelse.

I Hamburg anses att nästa steg är att erövra Riga, en åsikt som framgår av ett brev från kapten Heathcote, befälhavare för Archer, till Englands konsul Mr. Hertolet i Mermel. Av brevet framgår att alla främmande fartyg måste lämna hamnen i Riga.
Preussen sägs uppmuntra smuggling av förnödenheter till fronten mot Ryssland och samtidigt förbereda ett avbrott i Västmakternas närvaro. Befälen för hamnarna Königsberg, Dantzig, Colberg och Swinemünde har fått order att beväpna platserna.

De mest inflytelserika tidningarna i Norge och Sverige deklarerar att ”det vore värre än galenskap att ansluta sig till de allierade, och göra enorma uppoffringar, om inte Ryssland skulle falla sönder och Polen komma på fötter. Annars skulle också Finlands anslutning till Sverige vara en illusion och en fälla.”
Vi bör komma ihåg att alla dessa nordliga regeringar är i konflikt med sitt folk.

I Köpenhamn, till exempel, är det så att man i Schleswig – Holstein har beslutat avstå från att rösta i valet till Riksrådet; samtidigt har elektorerna i Köpenhamn skickat en skrivelse till Dr. Madrig, medlem i Landstinget, med budskapet att inte acceptera en plats i Riksrådet eftersom kungens påbud var ett brott mot den danska konstitutionen och det danska folkets rättigheter.
Ser man alla aktörer – Åland, Finland, Sverige, England, Frankrike, Turkiet och så vidare – som schackpjäser är de mer eller mindre beständiga. Nya partier i smått och i stort spelas hela tiden och utgången är alltid oviss.
När Bomarsundssällskapet utformar sitt nya besökscentrum kommer det åländska ”bondeoffret” att stå i centrum.

Förlusten i Bomarsund var stor för många, men ur ruinerna kan man påstå att demilitariseringen, neutraliseringen och självstyrelsen steg fram som Fågel Fenix ur askan.
Olof Erland