Kära ÅHS, ett brev
Som många andra här på Åland har jag också på sistone grubblat på dig, funderat på vad som har gått fel. Varför suger du nästan oändligt av samhällets resurser? Varför har vi inte mera råd med dig? Varför har du blivit så stor? Varför är så många så missnöjda med dig?
Plötsligt fattade jag att du har blivit som cancer själv! Du har blivit som en sjukdom som tar alla våra krafter. Du har vuxit och vuxit, och vi har matat dig mera och mera. Vi har gett dig nästan vad som helst du har begärt; nya fina byggnader, nya fina maskiner, nya fina mediciner, nya fina chefer och organisationer. Och nu befinner vi oss i en situation där vi har inte mera råd med dig, du hotar det samhället du var först skapat att skydda och vårda. Något har gått fel på vägen. Vad har hänt?
Du var skapad för att hjälpa oss i nöd, när vi på grund av en olycka eller en sjukdom inte mera kunde ta hand om oss själva. När våra inre demoner eller rädslor hade vuxit så starka att de ledde till kroppens eller själens sjukdom. Då har vi alla kommit till dig, och blivit hjälpta. Det finns oändligt många kompetenta och hjärtliga människor som jobbar, och har jobbat, för dig. De är din verkliga kraft, din levande anda, som har hjälpt mig i mina nödsituationer likaväl som de har hjälpt många andra. Dessa människor är ditt hjärta, ÅHS, och dessa människor börjar också må illa i din skugga. Hur kan de orka hjälpa andra i nöd om du, kära ÅHS, pressar dem ständigt med nya krav och restriktioner, med nya toppstyrda organisationer som tar bort deras inneboende kraft att hjälpa, att bry sig och att älska?
Kära ÅHS, fattar du! Du var en gång skapt för att hjälpa människor! Nu håller du på att glömma din uppgift! Du har blivit en mekanistisk koloss som plötsligt bryr sig bara om sig själv, om sig egen växt till något större och mäktigare. På detta altare är du beredd att offra både de människor som det var mening att du skulle hjälpa och de människor som skulle hjälpa andra inom dina skinande väggar. Vi skall alla bort för du har blivit så stor att du har inte råd med oss mera. Snart är det bara kvar det vårdpersonal som DU, kära ÅHS, behöver för att alla dina mäktiga tempel kan hållas polerade och skinande i solsken, som minnesmärken till den era av mekanistiska världssyn du representerar. Du håller på att bli en relik från den tiden då vi ännu trodde att bättre teknik och större och mäktigare organisationer kan bota allt. Den tiden är över!
Som ett exempel av hur vi kan själv bota oss själva med hjälp av dig, kära ÅHS, eller även utan dig, berättar jag vad hände när jag för några år sedan fick borrelia. Jag hade redan haft borrelia flera gånger, fått dessa röda ringar på min kropp och blivit hjälp av en kur med antibiotika. Men denna gången var det mycket värre. Det var min kära granne som upptäckte att mitt öga hänger på samma sätt som hennes mans då han hade blivit förlamad av borrelia. När jag förstod hennes budskap blev jag rädd.
Jag var rädd för det öde som många här på Åland har fått möta när borrelian har gått för långt i deras kropp, men jag var också rädd för den hundra dagars antibiotika-kur som jag visste att du ÅHS oftast erbjöd i dessa fall. Jag vet inte om jag har någonsin i mitt liv varit så rädd! Vad skall jag göra? Hur skall jag bemöta det här?
Jag grubblade och grubblade, och sist och slutligen kom jag till dig, kära ÅHS. Jag hade ingen annan att vända till i min rädsla. Jag stannade länge vid din huvudingång, pratade med en vän i telefon, och först sedan vågade jag komma in. Från hälsocentralen var jag snart skickad vidare till Akuten, de röda ringarna överallt på min kropp och det förlamade ansiktet berättade för dina anställda att situationen var allvarlig. Jag kände mig omhändertagen, du brydde dig om mig.
Jag kom till dig på förmiddagen och gav mig i dina händer. Vänliga och kunniga människor gjorde sitt bästa och försökte med olika tester säkerställa att jag hade borrelia, men som du vet är det inte alltid så lätt, och i alla fall inte snabbt. Därför fick jag vänta länga stunder ensam, vänta tills någon kunde bestämma hur man går vidare. Under mina långa väntetider kom jag ihåg en gammal kunskap som har hjälp mig många gånger i mindre farliga sjukdomsfall. Varje gång min kropp har varit sjuk har det alltid funnits någon tanke, någon attityd, rädsla eller dylikt som har orsakad sjukdomen. Jag har t.o.m. kunnat bli av med en förkylning bara genom att komma åt orsaken till det i mina tankar, känslor eller attityder. Kunde det stämma också i sådan situation av dödsallvar? Varför inte?
Du, kära ÅHS, gav mig en trygg famn och en känsla av att vara omhändertagen. Jag kunde släppa all oro över mig själv eller över min värld där utanför, och koncentrera mig på att komma åt orsaken till min akuta sjukdom. Varje gång jag blev ensam i mitt rum sjönk jag djupare och djupare in i ett meditativt tillstånd. Jag visste att någonstans djupt i mig fanns orsaken till min sjukdom. För att komma åt det, eller för att det skulle kunna uppenbara sig för mig, visste jag att jag måste släppa alla mina bekymmer, all min oro och alla de vardagliga tankar som oftast rullar på i mitt sinne. Jag måste komma djupare.
Klockan sex på kvällen kom läkaren in i mitt rum och sade att han måste ta en ryggmärgsprov för att säkerställa diagnosen. Att bli stucken i ryggmärgen var inte så lockande, men jag accepterade hans förslag. Efter det skulle jag ligga två timmar orörlig på britsen annars kunde det uppstå komplikationer.
Jag ligger ner och slappnar av ännu mera. Sinnet blir tyst och lugn, nästan ingenting. Plötsligt händer det något märkligt. Ur mitt sinne vällde ut ett vetskap och en vision som klart och tydligt berättade för mig varför jag var sjuk. Jag såg det, jag kände det och jag visste att jag var botad. Att min kropp blev av med sjukdomen då jag hade bemött orsaken till det.
Läkaren kom efter två timmar och skulle skicka mig hem med en liten tio dagars kur av antibiotika. Det blev bara tio dagar för att testerna hade inte ännu kunnat bekräfta att jag hade borrelia. Före det ville han ännu se mina röda fläckar. Men det fanns inga kvar! De hade försvunnit efter min djupa upplevelse. Jag visste att jag var botad, han var inte helt säker på det!
Kära ÅHS, jag berättar denna personliga upplevelse för att påminna dig att människan, alla människor, har oanade krafter inom sig. Bara de stöds och aktiveras kan de bota en allvarlig sjukdom utan några tekniska eller kemiska ingrepp. Jag kan berätta dig en hemlighet: Den kraften som botar en människa är samma kraft som håller henne vid liv! Och du, kära ÅHS, vet du vad Livet är? Kan du komma åt Livets mysterium med din kunskap som handlar enbart om de störningar, eller sjukdomar, som uppstår i kroppen när Livet är ur balans. Men vad vet du om Livets, om dess hemliga rytmer? Du bara försöker med kemiska eller mekaniska insatser återskapa det sk. normaltillståndet, vad det sedan innebär!
Du, kära ÅHS, har vuxit för stor och mäktig för att vi har litat på dig när du har hävdad att du kan ge oss all trygghet och hälsa bara vi ger dig tillräckligt med resurser. Du har nästan fått samma status som den medeltida kyrkan som i sina bästa år predikade: ”Så snart din slant i kistan klingar, sig själen upp ur skärseld svingar.” Hur blev det med den tron? Och hur blir med den tron som, Du kära ÅHS, predikar för? Har vi människor faktiskt någonsin blivit frälsta från våra sjukdomar och rädslor av någon system eller tro som suger till sig alla våra resurser och hävdar att den har makten över vår lycka och hälsa? Har vi? Kan vi någonsin bli? Eller skall vi äntligen blicka inåt mot det hemliga Livet i oss själva för att därigenom bota oss själva och för att hjälpa andra att bota sig själva?
Vad är din framtida roll, kära ÅHS? Kan du släppa din mekanistiska människosyn och satsa mera på de människor som jobbar med och för dig? Kan du lätta på din autoritära maktposition varifrån du har fått bestämma hur människor skall vårdas och i stället börja stöda dem i deras egen intuitiva auktoritet över sitt liv och sina åkommor? Och kan du befria dig från de mäktiga ekonomiska krafter som i sin tur styr dig genom läkemedelsindustrin och den industrien som skapar alltmer avancerade, och dyrare, maskiner för att ”bota” människor?
Du ÅHS var en gång skapad för att stöda människor i nöd. Är du beredd att återta den rollen eller vill du fortsätta på nuvarande banan där du utnyttjar alla människor och hela samhället för din egen nytta? Kan du se Livet i alla människor som en resurs, också för deras egen helande, och inte som något som du måste auktoritärt styra och härska över? Kan du, kära ÅHS?
Frågar
Livsforskaren
Klaus Rahikainen
