DELA

Kan vi genom dödande motverka lidande?

Mats Löfström pläderar i ÅT 27/2 för att legalisera eutanasi. Jag vill mana Mats till eftertanke. Rent intuitivt kanske många människor håller med. Målar vi upp ett tillräckligt sataniskt brott eller förfärligt lidande är jag övertygad om de flesta kan tänka sig såväl dödsstraff som aktiv eutanasi. Men att samhället skulle ge människor rätten att döda andra inrymmer stora etiska, juridiska och moraliska problem.

Att döda en annan människa måste alltid vara ett dilemma och ett brott. Legitimeras rätten att döda så förflyttas en gräns. Berövande av ett liv skulle kanske följa strikta kriterier, en noggrann algoritm? Men kriterier förändras, med sofistikerade resonemang förskjuts gränser, variabler som ekonomi och vårdutbud kan vägas in. Vad får livet kosta? Ett livsberövande måste alltid vara en etisk och moralisk konflikt. Legitimeras livsberövandet av samhället upphör det i viss mån att vara ett dilemma.

Nyligen refererades en intressant studie i tidningen Dagens Medicin. Man jämförde en grupp människor som till följd av nackskada hade drabbats av förlamning från halsen och neråt. Efter fyra år uppfattade sig de totalförlamade i stort sätt lika lyckliga som jämförelsegruppen.

I dokumentärfilmen ”Mitt liv som grönsak” visad i SVT berättar danske Birger Bergmann, sjuk i ALS sedan 16 år och respiratorberoende sedan 12 år om sitt liv. Han kan endast kommunicera genom ögonrörelser, alla övriga muskler är förlamade. ”Jag glädjer mig över att finnas till” säger han.

Inställningen till eutanasi handlar om rädslor, rädsla för det okända, rädsla för lidandet. Jag är övertygad om att de flesta friska tror sig föredra döden framom totalförlamning, dövblindhet eller smärtsam obotlig cancer. Denna rädsla är förståelig, men vi vet väldigt lite om upplevelsen av något innan vi är där.

I medborgarinitiativet som Löfström understöder föreslås att eutanasi skall kunna beviljas vid en obotligt framskridande sjukdom med kort kvarvarande levnadstid. Två tredjedelar av världens befolkning dör i obotliga framskridande sjukdomar. 7,6 procent av de som dör i cancer i Holland dör inte av cancern utan dödas i aktiv eutanasi. 15 procent av de som i Belgien medges eutanasi dödas trots att sjukdomen inte beräknas leda till döden inom kort.

Siffran är i stigande. I Holland och Belgien är idag eutanasi möjlig vid såväl svår depressiv sjukdom som senildemens. Sedan 2014 innefattas i Belgien även svårt sjuka barn i lagen om eutanasi.

Överläkarna vid Helsingfors och Tammerfors universitetssjukhus palliativa enheter skriver i Helsingin Sanomat den 18/2. ”Innan vi har en lag som garanterar en god palliativ sjukvård tillgänglig för alla så är frågan inte aktuell”.

Även om döden tveklöst ibland kan befria patienten från ett svårt lidande och där onödig livsuppehållande behandling inte skall sättas in så är det något helt annat att aktivt döda patienter. Vi har idag ytterst effektiv smärtlindring, i extrema fall kan så kallad terminal sedering tillgripas. Patienten sövs och avlider så i sin sjukdom.

Terminalvård och palliativ vård handlar inte bara om smärtlindring utan också om mänsklig värme och omvårdnad, om att få hjälp med basala kroppsfunktioner, om att få känna sig ren och snygg. Jag har arbetat som läkare i trettio år inom allt ifrån långvård till barncancervård. Under dessa år har jag aldrig upplevt att avsaknaden av möjlighet att ta livet av patienter varit en brist.

Frågan om eutanasi handlar om etik, livs- och samhällssyn. I namn av godhet har många svåra brott skett. Samhället skall inte sanktionera ett aktivt dödande som bot mot lidande.

Mogens Lindén

Läkare