Kaffe – ett litet problem?
Att ÅHS är i kris är knappast en nyhet för någon. På ytan handlar krisen till största delen om ekonomi, men när man skrapar lite ser man att dimensionerna är många fler.
Om detta ämne skulle kunna skrivas oändligt mycket, men jag vill nu lyfta fram en liten liten detalj ur det hela, som egentligen illustrerar en ganska stor del av problemet; kaffet!
Vi som arbetar inom ÅHS har ofta ett ganska stort ansvar i vårt arbete eftersom vi arbetar med människor. Trots detta ansvar är lönen ofta låg i förhållande till utbildning och kunnande. Att arbeta inom ÅHS får väl delvis ses som ett kall, för vem skulle välja att arbeta inom denna organisation utan ett socialt patos?
De senaste åren har allt fler av våra små förmåner plockats bort av ekonomiska skäl, till exempel har vi förlorat rätten till rekreationsdagen som varit ett uppskattat inslag i de flestas arbetsår. Tidigare fick vi använda 10 euro per person för att på betald arbetstid ägna oss åt rekreation tillsammans med vår arbetsgrupp. Nu får vi inte ens använda arbetstid till detta, inte ens om vi står för kostnaden själva.
Nåja, en ev de ytterst få förmåner vi har kvar är kaffet. Kaffet, denna dryck som uppskattas och älskas av så många! En del av det nordiska kulturarvet som ofta inbjuder till en kort stund av enkel samvaro med kollegorna emellan patientarbetet. Kaffet som värmer den som fryser (många delar av centralsjukhuset är minst sagt svala i temperatur), piggar upp den som är trött (vem är inte trött en tidig morgon då man åkt en kvart tidigare till arbetet för att leta upp en parkeringsplats?
Det är djungelns lag som gäller då antalet platser är långt färre än antalet bilar som behöver parkeras). Kaffet, det som förr gick att dricka.
För ett antal månader sedan kom det plötsligt en ny sorts kaffe från lagret. Ingen reagerade på detta innan första kannan bryggdes. På vår enhet samlades genast en liten grupp människor i korridoren och undrade vad det var som luktade.
Var det en kemikalieläcka? Brann det någonstans? Var det avloppet? Sen insåg vi att det var kaffet. Nästa steg var att smaka på kaffet. Bara för att det luktar illa betyder det inte att smaken är dålig, eller? Tyvärr smakade kaffet om möjligt ännu värre än vad lukten indikerade. Ärligt talat är det inte mycket i smaken som ens påminner om vad vi förknippar med kaffe.
Efter en tids fruktlösa försök att vänja oss vid den brända, kemikaliska smaken, samt flertalet experiment med doseringen, gav vi helt enkelt upp. Kaffet var helt enkelt odrickbart. Vi påtalade detta till de ansvariga och efter en längre tid trodde vi att vi äntligen fått gehör! En ny upphandling skulle göras och denna gång skulle en smakpanel få vara med och välja kaffe! Utmärkt!
Nej, det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Efter en tid kom informationen till smakpanelen att visst kunde en kaffeprovning ordnas, men utan nytta då endast ett kaffe fanns att välja på. Detta på grund av att endast ett kaffe uppnådde kriterierna för upphandling. Smak är inte ett av dessa kriterier. Så nu till pudelns kärna:
Om inte ÅHS tycker att fairtrade märkning av kaffet är viktigare än smak, betyder det även att de avlägsna kaffeplantagearbetarnas villkor är av större vikt än våra? Det säger en hel del om vår organisation. Vi har nu övergått till att för egen lön köpa in ett drickbart kaffe, men vem betalar för den personalpolitiska katastrof som är ÅHS? Patienterna. I slutändan är det patienterna som betalar allt.
Är det den framtiden vi vill möta som vi nu är på väg mot? Det tror inte jag. Det är dags för förändringar, många, långsiktiga förändringar. Vem vågar ta första steget mot en bättre framtid?
Sjuksköterskan
