SÖK
MENY
Jordbrukets framtid i (s)-version är förledande och overklig
Ja snacka kan hon Barbro Sundback (s), kan nästan få vem som helst att bli troende …
Den som lyssnade på Ålands radios eftermiddagsprogram häromdagen kunde nästan förledas att tro att Barbro numera är vår främsta expert när det gäller jordbrukets framtid på Åland.
Jag lyssnade alltså på diskussionen om nedskärningarna i jordbrukets avbytarsystem.
Jag har läst rapporten om framtidens avbytarsystem som låg till grund för radiodebatten, men tänker inte kommentera den desto mera just nu, annat än konstatera att rättvis är den inte, varken när det gäller fördelningen av antalet semesterdagar, djurenhetsförslag eller timnormer. Jag har förstått att den inte gillas nämnvärt av avbytarna heller.
I stället vill jag kommentera Barbro Sudbacks övertygelse att det åländska jordbrukets framtid är större, rationellare och modernare enheter. Till det är hon med på att landskapet ska bidra med investeringsstöd.
Stora enheter ska göra bonden oberoende av avbytarservicen bland annat, eftersom han då har anställda på gården som kan sköta allt när han/hon vill vara ledig. Dessutom skall där finns all nödvändig teknik som förenklar och underlättar arbetet.
Vet du inte var vi bor Barbro?
På lilla, småskaliga Åland är det ingen lätt match att blir stor och konkurrenskraftig. Det påpekade också ÅPF:s vd Tage Eriksson mycket riktigt. Det fordras ett bra kapital för att köpa upp produktiv jordbruksmark – om det överhuvudtaget finns någon sådan till salu. Hur många unga jordbrukare har den möjligheten? Och hur många hela bondgårdar finns det till salu på marknaden?
De få unga som i dag tar över en gård måste i de allra flesta fall inleda med dyra investeringar i produktionsbyggnader, maskiner, olika markförbättringar, för att komma igång. De kanske måste lösa ut syskon, har nybildad familj att försörja och renoveringskostnader i bostaden.
Målet är utan vidare att bli större för de flesta unga jordbrukare i dag, det är ett måste för alla i och med den jordbrukspolitik EU, riket och landskapet står för. Men begreppet ”större enheter” är relativt.
För min del är dubbelt större stort nog. Så ser planerna ut i min omedelbara närhet. Men är det tillräckligt stort? Nej, svaret är givet. Det är absolut inte stort nog. Men till räckligt stort för att ge en ensam jordbrukare mer än händerna fulla och absolut inte tillräckligt stort för att ha råd att anställa personal.
Så är det om man utökar så mycket som möjligt på en normalstor åländsk gård med en del arrendemark. Är man efter våra förhållanden redan ganska stor kan dubbelt mera eventuellt vara tillräckligt, åtminstone när det gäller mjölkproduktion.
Så vad är annars alternativet? Jo lägga ned och försöka försörja sig på annat sätt. Ett mycket svårt val, särskilt om ens främsta mål i livet alltid varit att ägna sig åt jordbruk.
På Åland är begränsningarna för tillväxt ganska naturliga. Gårdarna är små familjejordbruk, de går ofta i arv och även om inte ägarna själva är odlare vill de inte sälja. De arrenderar hellre ut och det är väl bra – men nog är det vanskligt att bygga upp ett företag på, i bästa fall, tio års arrenden.
”Allt vett sitter inte i ett huvud”, är ett talesätt jag fick lära mig redan som barn, det stämmer nog än.
Barbro Sundback är en mycket smart och skicklig politiker, det erkänner jag gärna, och det är bra att hon inte drar sig för att skita ner stövlarna med besök i några ladugårdar, men, men, men, det räcker inte. Hon är duktig på att läsa in sig på olika ämnen när hon engagerar sig i något, sedan gör hon sin tvärsäkra tolkning och arbetar därefter.
Jag kan tänka mig att det är så en yrkespolitiker måste arbeta – i vanliga människors vardag får man rätta sig efter verkligheten.
Jag kan inte se att stora enheter (flera hundra djur och odlingsareal därefter) är den allenarådande formen för framtidens jordbruk på Åland. Det är varken praktiskt eller ekonomiskt möjligt – om vi inte ska bilda kooperativ eller kolchoser förstås, vilket knappast passar oss egensinniga ålänningar.
Dessutom, när det gäller stordrift och rationell djurskötsel, ingen teknisk lösning kan ersätta människans öga och hand när det gäller djuromsorgen.
I radiodiskussionen talades för övrigt bara om mjölkproduktion, mjölkgårdar och mejeriets framtid, ingenting om övrig nötdjurproduktion, ingenting om det enda slakteriets möjligheter att fortbestå. För att slakteriet ska kunna fortsätta behövs även nötköttsgårdarna. Dessa är mycket viktiga också för naturbeten och ängar, det öppna landskapet.
En förändring till ett fåtal riktigt stora mjölkgårdar på Åland förändrar också beteskulturen till det sämre. Sådana enheter utfodras med datastyrda helfoderblandningar i sina lösdrifter eller rastfållor. Betesdrift tillämpas möjligen för ungdjur och rekrytering.
I alla andra sammanhang talar våra politiker om Ålands särställning, våra speciella förhållanden som örike, vår självbestämmanderätt, vår åländska kultur. I allt detta ingår det åländska jordbruket som en väsentlig del, varför arbetas det då så intensivt för total nedrustning?
Det är sorgligt att så få numera ser det unika i vår naturliga småskalighet och uppmuntrar det. Vi kan aldrig på något område, spela på samma planhalva som övriga EU-länder, hur vi än försöker blåsa upp oss.
Maj-Len Lindholm
