Jomala kommer till staden
Det är inte min sak eller avsikt att redogöra för vad jag anser om de märkliga turerna i Jomala och dess bygg- och planenämnd beträffande eventuellt kriminellt, lagstridigt och formellt felaktigt agerande. Det är bara att konstatera att en ödesdiger kombination av orealistiska ambitioner och frånvaro av elementär förvaltningskompetens inte har varit till fördel för åtminstone kommunens image, och, sannolikt, arbetsro.
Mer oroväckande för mig är att stadsutvecklingsnämnden i staden (ett något pretentiöst nyspråk för f.d. stadsplanenämnden) tycks ha förmågan att fatta beslut vars kvalitet inte i mycket skiljer sig från dess motsvarighets beslut på andra sidan gränsen. Om dess avgöranden i stadsplaneärenden vore slutgiltiga och inte bara beredande hade ingen förvaltningsdomstol godkänt nämndens agerande i ärendet (73 § av den 30 september). Ärendet gäller tomterna söder om Station 1 (Rundbergs).
För det första är hela omröstningsförfarandet egendomligt, på gränsen till obegripligt. Det kan bara nämnas att det inte framgår av protokollet huruvida ledamöter varit frånvarande eller avstått från att rösta, man ignorerar regeln om att föredragandens förslag skall finnas med vid den sista omröstningen osv., detaljer finns att läsa på nätet. Vi kan inte ha ett fungerande förvaltningssystem om alla kan välja sin regelbok som de väljer kokböcker. Frågan är hur det kan komma sig att en (eller finns det flera?) av stadens nämnder totalt ignorerar regler om grundläggande mötesteknik?
Man får väl i och för sig vara tacksam för att inget gått rätt till eftersom omröstningen ledde fram till ett beslut som är både ambiguöst i flera avseenden och potentiellt katastrofalt till sin intention. Den ansökan man i beslutet säger sig godkänna formuleras av sökanden vagt i termer av bostäder medan skisserna visar att affärer/kontor ingår. I ansökan talas om att man önskar ett exploateringstal om 2 till 2,5 medan stadsarkitekten beräknar e-talet för extremalternativet om sex våningar till 1,7. Nämndens avsikt med detta agerande är svårbegriplig eftersom inget stadsplaneförslag att föra vidare föreligger, om ett sådant ens kan utarbetas med ovan angivna oklarheter, och eftersom ingen återremiss beslutats om förblir hela ärendet i något slags limbo vilket inte är det optimala sättet att hantera ärenden på.
Att ansökan på alla väsentliga punkter avviker från stadens generalplan kommenteras inte ens av nämnden; stadsarkitekten har förtjänstfullt redogjort för detaljerna i det hänseendet. Det görs i beredningen av ärendet så om man inte anser ledamöterna som alltför naiva så kan slutsatsen bara bli att representanter för de partier som stött nämndmajoritetens linje också anser att generalplanen bör ignoreras eller skrotas. De partier som ansvarar för detta bör klargöra var de står i frågan.
Nämndens formella beslut gällande ansökan var ett slags ”ja”, och detta bör ju åtminstone tolkas som att de vill tillåta sex våningar; dock är organet bara beredande men ett beslut som inte övertas av stadsstyrelsen eller ens behandlas i det organet kan bli, om inte juridiskt bindande, så moraliskt besvärande för staden. Sökanden kan utgå från att vissa rättigheter beviljats och ansöka om en mer exakt stadsplaneändring på basis av det. Oavsett hur ogrundad deras ansökan är har också dessa tomtägare rätt till ett svar inom någorlunda rimlig tid. En annan potentiellt drabbad part är de närboende som kan sin miljö förstörd av denna monstruösitet och kan förvänta sig sjunkande fastighetspriser.
Nämnden har ingen rätt till självrättelse, och det är osannolikt att den ens vill, så det är allt skäl för stadsstyrelsen, som trots allt, är, eller borde vara, det organ som har det yttersta ansvaret för stadens ledning (att stadsledningen i vanlig ordning är passiv utgör inget hinder) att, i brådskande ordning, efter fyra försuttna månader, reda ut denna problematik.
Peter Andersson
