Jämställdhet en demokrati- och hållbarhetsfråga
Jag håller i många stycken med Heidi Hendersson i hennes ledare i Nya Åland den 18 december. Och då ställer jag mig frågan: Vad menar vi med jämställdhet egentligen? Menar vi att det viktigaste är att det skall vara 50/50 kvinnor och män i lagting, landskapsregering, nämnder och kommittéer, skall vi förbigå duktiga män eller intelligenta kvinnor för att uppnå det syftet, eller kan vi tumma på regeln för att vi vill ha rätt kvinna/man på rätt plats? Och är det inte i demokratisk ordning viktigt att både män och kvinnor arbetar för att vi skall få ett jämställt samhälle?
I dagens samhälle krävs alla goda krafter i samhällsbygget, oberoende om det är kvinnor eller män. Men i demokratins namn bör man även beakta att cirka 50 procent av befolkningen består av kvinnor, varför man även bör ge dem en möjlighet att delta i beslutsfattandet. Om man inte uppnått det syftet i valet, finns det alltid möjlighet att på olika sätt föra fram kvinnor till positioner som de inte uppnått via allmänna val.
Här är det endast fråga om man inom ett parti anser att det i demokratisk ordning ligger i allmänhetens intresse att till olika poster lyfta de kvinnor, som både har förmåga, kunskap och erfarenhet att delta i det allmänna samhällsbygget, men som inte nått ända fram i valet. Vissa partier har jämställdhetsfrågan på sin agenda, andra partier anser att röstetalet skall anses som kvalificerande vid fördelning av poster, eller att vissa personer kan diskvalificeras på grund av andra orsaker, till exempel ålder, oberoende av röstetal.
Tyvärr är det så att jämställdhet inte kan uppnås via allmänna val. Vill vi ha ett jämställt samhälle, där män och kvinnor värderas enligt samma måttstock, så måste vi också förändra vår attityd gällande att valet skall vara det enda saliggörande vid fördelning av uppdrag och poster. Annars når vi aldrig det jämställda samhälle som krävs i hållbarhetsagendan. Om 50 procent av befolkningen hela tiden skall ha sämsta löner, sämre arbetsvillkor, ta största delen av ansvaret för hemarbetet, få stå tillbaka för manliga kollegors behov av mer utrymme, ja då kan vi heller aldrig nå de hållbarhetsdirektiv som Åland har förbundit sig till att uppnå inom 20 år.
Men alla är nog ännu inte mogna för, eller villiga, att ändra sina attityder och se jämställdhetsarbetet ur ett demokrati- och hållbarhetsperspektiv.
RUNA LISA JANSSON
