Jakt på rovfåglar hör inte hemma i ett civiliserat samhälle
I Niclas Nordlunds insändare om havsörnen i tidningen Åland den 17 januari, finns osakliga och osunda påståenden som jag vill bemöta.
Först vill jag nämna att vi visst kan diskutera problemet med den kraftiga örnstam som vi just nu har, och att den kanske påverkar sjöfågelstammarna, och främst då ejdern, samt att vi gjorde vissa misstag under tiden vi utfodrade arten. För att börja med utfodringen så var vi först av alla i Östersjö området med att hjälpa havsörnarna. Utfodringen skedde i god avsikt och erfarenheter om verksamhetens effekt på lång sikt saknades då. Nu efteråt vet vi att vi kunde ha avslutat hjälputfodringen några år tidigare, än vad som i verkligheten skedde. Men det rådde stor enighet om att vi då gjorde rätt och allmänheten, myndigheterna och många jaktvårdsföreningar var engagerade. Så långt är detta nu historia, som räddade örnen från utrotning och som vi alla har del i. Att nu införa skyddsjakt på havsörn skulle innebära en obotlig skada på Landskapet Ålands anseende i omvärlden. Örnen är mycket högt värderad och en älskad art i hela Europa, och jag vill inte att vi ålänningar, av våra grannländer skall bli betraktade som obildade huliganer.
Att vi skulle ha 1 500 havsörnar i Ålands skärgård är en siffra som Nordlund nog är ensam om. Forskaren Mikael Kilpi anser att det möjligen kan finnas 700 örnar. Själv anser jag att även den summan är överdriven, men att den möjligen kan gälla antalet som passerar Åland, under ungörnarnas höstvandring från Kvarken, Finska viken och Ladoga, via Åland till södra Östersjön.
Att som Niclas Nordlund hävda att ejderstammens problem går att lösa genom att döda några örnar, är nog mera grundat på att samla personliga poäng, än på kunskap. En viss naturlig effekt på sjöfågelstammarna har rovfåglarna alltid haft, och så fungerar naturen. Men vår, människans, egen påverkan på naturen är sannolikt mångdubbelt större än örnarnas: Vi vet inte vad havsvattnets stigande temperatur, föroreningar i form av giftiga ämnen och avfall, samt ökande trafik, har för effekt på djurlivet och på arter som sjöfåglarna är beroende av för sin försörjning.
Man behöver inte vara vetenskapsman för att notera att blåmusslorna nu är bara häften så stora som de var för femtio år sedan. Att flundra och ål har försvunnit, att ålgräsängarna är borta, att blåstången i stora delar av skärgården är helt täckt av alger samt att säl och mellanskarv har ökat på ett onormalt sätt, är iakttagelser som antyder att havet inte mår bra. Att ejdern, men framförallt svärtan och alfågeln har minskat på ett anmärkningsvärt sätt, kan nog inte enbart tillskrivas havsörnen. Det är du och jag, vi människor, som har förändrat förutsättningarna för havets djurliv på ett ödesdigert sätt, som inte går att reparera genom att döda några örnar. Vi måste lära oss att på lång sikt behandla naturen korrekt och med goda art- och habitatkunskaper, även om det ibland innebär minskade inkomster för oss själva. Det är ovärdigt av oss människor, att kortsiktigt och i blindo avkräva havet allt som gynnar oss ekonomiskt, och efterlämna en utarmad och fattig havsmiljö, vilket vi just nu är i färd med att genomföra.
Jens Harberg
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
