Jag avslöjar allt själv
Eftersom jag numera är en uppburen kulturperson, en kändis om man så vill, som har släppt en egen bok (jag utgår från att ni alla har köpt minst ett exemplar) så är det dags att jag börjar se om mitt hus.
Med tanke på min otroliga popularitet (vissa säger att jag till och med älskas av alla, men det låter så ja, det låter väl i och för sig bra, så låt gå för det) är det antagligen bara en tidsfråga innan jag blir så pass offentlig att jag tvingas stå ut med närgångna, kladdiga frågor från pöbeln (det är ni, ja) och från murvlarna (journalisterna).
Då ska jag vara beredd.
Det är så dags nu, kära korkade ni.
Följaktligen har jag plockat fram några grodor, just det, några små fadäser ur mitt förflutna – småsaker, bagateller, löjliga misstag – som skulle kunna användas emot mig om de hamnade i fel händer vid fel tillfälle.
Och de små grodorna tänker jag helt sonika presentera för er, här och nu.
Är ni beredda?
Låt skelettparaden börja:
Nästa groda:
När jag var 19 dumpade jag en tjej via högtalartelefonen i pappas bil. Tre kamrater satt och lyssnade, med jackor för munnarna för att kväva skratten. Tjejen grät. Jag skämdes inte alls. Men hade jag vetat att jag en dag skulle bli en känd kulturmänniska med ett offentligt privatliv hade jag kanske skickat ett telegram istället, eller i alla fall skämts lite, under eller efter samtalet.
Jag åkte fast för cigarettstöld (12 år gammal), fibblade bort körkortet (21) dömdes för kränkande av privatliv i XIT (27) och smet ifrån ett kilo p-böter i Sverige (33). Jag har systematiskt fuskat med tåg- och t-banebiljetter och njutit som fan av det – men hade jag vetat hur enormt älskad och offentlig jag en dag skulle bli hade jag betalt för cigaretterna och%u07EA ja, inte njutit lika mycket av att göra allt det där andra. Kanske till och med låtit bli.
Nu kan ni älska mig förbehållslöst.
Och köpa ännu ett exemplar av min bok.
