Intressant och konkret test av vad politikerna står för
Läsarna av Nya Åland har kunnat ta del av de problem jag upplevt gällande hemtjänsten till min pappa, 87 år och lidande av Alzheimers sjukdom.
Att det ibland inte fungerar så bra som man som anhörig skulle önska har jag stor förståelse för, det handlar om krävande saker och hanteringen av klinterna är långt ifrån enkel. Mitt missnöje gäller därför inte i första fall de brister jag noterat, utan det att staden närmast tjurskalligt vägrat medge bristerna och i slutändan också vägrat godkänna ett litet prisavdrag jag yrkade på då jag upplevde att servicen helt enkelt för länge fungerat för dåligt.
När jag inte fick gehör för min åsikt i diskussioner med stadens tjänstemän, inklusive stadsdirektören, bestämde jag mig för att informera de ledande politikerna i staden om saken, inklusive de på vars bord ärendet specifikt ligger, det vill säga äldreomsorgsnämnden.
Och det är nu det blir riktigt intressant. De som fick mitt brev (per e-post) var alltså fullmäktiges presidium (ordförande + viceordföranden), desamma i stadsstyrelsen samt majoriteten av nämndmedlemmarna.
Reaktionen? En klar majoritet svarade. Samtliga som svarade gjorde det vänligt och beklagade mina erfarenheter. Men bara två engagerade sig påtagligt i saken, dels nämndens ordförande Conny Nylund (Ob), dels fullmäktiges viceordförande Bert Häggblom (Ob). Deras reaktion var omedelbar, kraftig och till 100 procent stödande. De tackade för att jag påtalade problemen, konstaterade att sakens behandling varit under all kritik från stadens sida och uppmuntrade mig entydigt att stå på mig och inte ge vika. Jag är mycket tacksam för deras stöd och upplever att de agerat som en ansvarsfull politiker bör göra.
Till saken hör, även om jag inte är eller varit politiskt engagerad (nu dessutom sedan ett antal år bosatt i Helsingfors), att dessa två herrar politiskt inte hör hemma i samma läger som jag, vilket i mina ögon ytterligare höjer värdet på deras insats.
Och så var det några få politiker som inte alls reagerade. Jag har funderat en hel del hur man som politiker resonerar då. Dels hör det ju nästan till normal artighet att svara då någon skriver till en, eller är jag gammaldags då jag tänker så? Dels tycker jag också att jag lyfte upp en fråga som visar på betydande problem i stadens äldreomsorg, en fråga som borde vara viktig för alla lokalpolitiker.
Det kanske är en slump, men bland de få som inte reagerade på mitt brev finns två ledande socialdemokrater. Sossarna brukar ju framhålla att de står på den lilla människans sida. En 87-årig alzheimersjuk man som bor ensam och med knapp nöd klarar sig själv borde ju tillhöra den kategorin, tycker man.
Är det så att min närvaro i egenskap av intressebevakare för min pappa ändrar på saken? För jag kan knappast klassas som ”resurssvag”.
Eller är det kanske så att sossarnas eviga tilltro till ”systemet” och samhället visar sig i form av denna nonchalans? För jo, det tycker jag faktiskt det är. Man vill helt enkelt inte medge att det finns brister i äldreomsorgen.
Vad den riktiga orsaken är kan ju bara de berörda med säkerhet säga. Men för mig var detta oberoende oerhört intressant, samtidigt som det känns oerhört trist att saker skall skötas så här dåligt, och det gav en klar, men samtidigt aningen överraskande bild av hur politikerna i praktiken agerar.
HENRIK JOHANSSON
