Inte långsökt, men kanske svårsmält
Svar till Harry Jansson i Nya Åland 29.1.
Orsaken varför jag accepterade rubriken “Minoritet av ålänningarna var för återförening med Sverige” är att det är större sannolikhet att det var en minoritet dvs under 50 % än att det var en kvalificerad majoritet 70 % eller 95-96 %, som Ålandsrörelsen påstod, att det var folk som hade skrivit under.
Redan Gyrid Höglund hade på 80-talet kommit fram att det maximalt kunde ha varit 57 % namnunderskrifter. I hennes uträkning dividerade hon antalet namn med de närvarande röstberättigade (24 år och äldre) och kom fram till 57 %.
Det finns ett fel i den och det är att man bara behövde vara myndig för att få skriva under med sitt namn och myndighetsåldern var 21 år på den tiden. Det innebar att man måste dela med den befolkningsmängden istället och när jag gjorde det så fick 51,7 %. Nu börjar vi snabbt närma oss gränsen för skillnaden mellan majoritet och minoritet.
Som sagt finns det få vittnesskildringar från namninsamlingen (märkligt i sig). Jag hittade dock tre nya under veckan och en av dem var från Prästö, Sund. I ett brev från den 4 januari skulle enligt honom namninsamlarna “narrat” ålänningarna att också skriva dit sina släktingar, bröder, systrar och barn, hustrur sina män, som ej på många år bott på Åland och om vilka man inte vet. om de levat eller är döda. Han avslutar med att det kanske inte gällde alla listor, men definitivt den som han hade upplevt.
I och med att man utan någon professionell bakgrund kan se att många namn hade skrivits av samma person, så känns det vittnesmålet i högsta grad troligt.
Du pratar om att det skulle ha varit farligt att verka i politiska aktiviteter på Åland och speciellt då en namninsamling. Det är möjligt, men nu var ju inte detta någon hemlighet att Ålandsrörelsen ville att Åland skulle höra till Sverige. Det hade ju stått i svenska och finska tidningar hela hösten samt i tidningen Åland sedan 5.12, så det kunde ju knappast ha varit okänt.
Med dessa fakta skulle jag säga, att påståendet att det var en stark majoritet julen 1917 är mycket osannolikt och det är troligare att det inte ens var 50 % som hade skrivit under med sina namn.
När det gäller valet 1922, så var det onekligen 29 platser för Ålandsrörelsen och endast en för Ålands Självstyrelse. Det presenteras som att det var “Återföreningen till Sverige” som vann över “Ålands Självstyrelse”. Det resonemanget skulle stämma om valfrågorna hade handlat om det.
Här utnyttjade Sundblom sin ställning att han satt på makten i Ålands enda tidningen och kunde kontrollera debatten totalt. Jag berättade i mitt förra svar till dig att Självstyrelsepartiet blev omdöpt av Tidningen Åland till “Icke Åländska Svenska valförbund”.
Genidraget från Sundblom var att han med sin retorik fick valet att handla om svenskhet, så alla som inte röstade på Ålandsrörelsen, var helt enkelt “onda” finnar. Det var svårt att kontra för självstyrelsepartiet, när deras valförbunds namn i praktiken bekräftade vad Sundblom beskyllde dem för.
Så enkel och effektiv taktik, för vilken ålänning vill bli av med det svenska språket och midsommarstången. Men som sagt jag kommer att återkomma till detta längre fram.
Till sist så blev det ju som du var inne på trots detta Sundblom och Holmberg, det gamla radarparet från riksdagsvalet 1916. De hade varit Sfp:s två åländska kandidater och det var t.om. nära att båda hade kommit in i den finska riksdagen. 1938 var de åter igen på samma lista, men denna gång i det åländska landstingsvalet och med resultatet att Sundblom blev talman och Holmberg första vice talman.
Den kombon varade under hela andra världskriget tills Holmberg efterträdde Sundblom vid hans död 1945.
Perfekt, då hör jag av med datumförslag på lunch och ser fram emot en givande diskussion.
Mats Adamczak
