Inte för mycket begärt
Jag är en stolt sjukskötare, mor, fru och tehyit sedan 20 år tillbaka. Jag jobbar som vikarierande sjukskötare 7:nde året i rad inom ÅHS samtidigt som jag studerar vidare inom mitt yrke som sjukskötare. Jag har en grundlön på 2600 euro/månad (INTE 3500 euro/månad som det felaktigt stod i en insändare tidigare i veckan) och mitt förordnande förnyas med 4-12 månader i gången. Ni kan säkert förstå osäkerheten ca. 2 ggr/år – skall jag få ett nytt förordnande och få fortsätta jobba med det yrke jag valt för 20 år sedan?
Vårdyrket har varit och är underbetalt när man jämför med motsvarande yrkesgrupper med samma utbildning och krav. Och, JA – utbildning skall löna sig. Det finns olika orsaker varför människor utbildar sig – en orsak är att jobbet kräver att arbetstagarna är uppdaterade för att t.ex liv skall kunna räddas eller undvika onödigt lidande för patienten.
Byt jobb om du är onöjd, är uppmaningar jag har h ört. Varför? undrar jag. Varför skall jag byta mitt yrke som är något jag trivs med? Varför skall jag byta mitt jobb där jag trivs med patientkontakten, de omväxlande arbetsuppgifterna, utmaningarna, glädje men även sorg och inte att förglömma gemenskapen med lokalvårdarna, sekreterarna och läkarna på min arbetsplats?
Jag önskar en jämlik lön för jämlikt arbete, är det faktiskt för mycket begärt?
Jag blir förvånad (och lite förskräckt) då jag läser insändare där folk tror att tehyiterna vill skada patienterna genom att strejka. Det är landskapets ansvar att se till att patienterna får den vård de är värda och har rätt till. Vi litar på dem, precis som vi litade på dem då vi röstade på dem.
Jag tror jag kan prata för alla tehyiter när jag skriver att ingen ville ha en strejk. Men om man ber och ber om att få diskutera orättvisorna utan att få gehör, finns det till slut inget annat alternativ.
Jag förlorar pengar på grund av min yrkesstolthet. Landskapsregeringen förlorar röster på grund av sin stolthet.
Monika Bäckman
Sjukskötare, mor, fru, tehyit, studerande
