Inskränkt frihet för ett öppnare samhälle?
Michael Hancock ställer sig frågan i måndagens ledare i Nya Åland om samhället har något annat val än att införa ”coronapass” på restauranger och kultur- och nöjesinrättningar. Frågan är förstås retorisk och svaret är självklart ja. De folkvalda i Finlands riksdag står inför ännu ett svårt vägval där man behöver väga teoretiska smittskyddseffekter mot uppenbara inskränkningar i människors fri- och rättigheter och samtidigt avgöra om samhällets alternativkostnader är rimliga.
Det första steget i analysen och beslutsprocessen måste vara att tydligt definiera målet med åtgärden och samtidigt identifiera alternativa åtgärder som kan uppnå samma mål. Nästa steg är att jämföra möjliga positiva och negativa effekter samt samhällskostnader och eventuella vinster kopplade till respektive alternativ åtgärd.
Vad skulle målet med denna åtgärd vara på Åland? Att höja vaccinationsvilligheten? Då är första följdfrågan om villigheten nu är för låg. Jag har inte sett några bevis på det. Om det ändå skulle vara fallet blir nästa fråga om det finns alternativa sätt att höja den ytterligare, till exempel genom mer information och en vidareutveckling av vaccineringsstrategin som ger medborgarna ännu bättre möjlighet att fatta rationella hälsobeslut.
Eller skulle målet vara att möjliggöra säkrare möten mellan människor? Då blir följdfrågan om det finns evidens för att ett coronapass som används på detta sätt i praktiken får önskad effekt, vilket inte bara handlar om vaccinets skyddseffekt utan även om genomförbarhet, följsamhet och risk för korrupt beteende. Om det faktiskt finns evidens för att det är en effektiv och rimlig åtgärd, varför i så fall stanna vid restauranger, butiker och offentliga tillställningar?
Många länder har under pandemin infört lagbundna förbud för människor att träffas privat eller till och med att vistas utanför hemmet. Om coronapass är ett rimligt krav för restaurangbesök så varför inte använda det som ett kriterium för att få gå ut, gå på privata tillställningar, eller gå till arbetet eller skolan?
Det finns egentligen ingen gräns för hur långt man kan gå i folkhälsans namn.
Hancock förenklar denna komplexa fråga genom att hävda att införandet av ”coronapass” vid restaurangbesök mm motsvarar ”hederligt gammalt smittskyddsarbete”. I själva verket kräver åtgärden en betydelsefull lagändring som måste vara förenlig med Finlands grundlag. Här finns inga självklarheter.
Smittskyddslagen ger möjligheter att inskränka människors fri- och rättigheter när det är absolut nödvändigt. Varje sådan lagbunden möjlighet kräver mycket noggranna överväganden. Särskilt eftersom de strider mot en av grundprinciperna inom hälso- och sjukvården; Tillgång till sjukvård av god kvalitet är en mänsklig rättighet, men att utnyttja den är inte en skyldighet.
Vården ska vara frivillig och åtgärder ska vidtas i samråd mellan vårdgivaren och vårdtagaren. Tvångsåtgärder med stöd i smittskyddslagen och psykiatrisk tvångsvård är undantag kopplade till rigorösa processer för att säkerställa rättskyddet.
Hancock argumenterar vidare för att hårdare hälsokrav för medborgarna är rimliga genom att hävda att det är relativt oomstritt att sjukvården kan ställa krav på att en patient ändrar sina levnadsvanor för att få tillgång till viss vård. Sådana krav kan ställas endast undantagsvis i mycket specifika situationer.
Grundprincipen är att alla ska få den vård de behöver, oavsett i vilken utsträckning individen själv bidragit till sjukdom genom till exempel ohälsosamma levnadsvanor eller annat riskbeteende. Krav kan ställas om en behandling inte är effektiv och säker såvida inte patienten är villig att acceptera alla nödvändiga delar av behandlingen. Att det sedan är en självklar uppgift för såväl sjukvården som resten av samhället att hjälpa människor att göra hälsosamma livsval är en helt annan sak.
Att med lagens hjälp inskränka fri- och rättigheter för att skapa ett öppnare samhälle är i bästa fall en svår ekvation att lösa och i värsta fall orwellskt dubbeltänk.
Debatten blir enklare om vi diskuterar vilka inskränkningar av fri- och rättigheter som är nödvändiga och rimliga för att hindra smittspridningen.
KNUT LÖNNROTH
LANDSKAPSLÄKARE
