Ingenting blir billigare av kommunreformen
Efter att ha deltagit i alla seminarier och sammankomster om fördelarna med en kommunsammanslagning, så har jag efter tisdagens möte i Godby högstadiskola definitivt kommit underfund med att jag har rätt. Ingenting blir bättre med en kommunsammanslagning.
Förhoppningsvis var detta landskapsregeringens sista försök att övertyga motsträviga kommunpolitiker om att Norra Ålands kommun är det enda saliggörande för samhällets överlevnad i denna del av landskapet. Här nedan följer några av mina invändningar mot Norra Ålands Kommun.
1. Kommunsammanslagningar är kostnadsdrivande. Det tenderar att bli ett överskott av administrationskostnader i stället för en minskning. Nya tjänster behövs, och de nuvarande tjänstemännens ansvar ökar i och med större enheter att administrera, vilket innebär ökade lönekrav. De nuvarande kommundirektörerna kommer att få nya uppdrag i den nya administrationen, och deras spetskompetens förväntas ge lönepåslag. En eller annan kaffekokerska vid fullmäktiges sammanträde blir entledigad. Det är den enda inbesparingen.
2. Inbesparingen består i att ett antal kommunfullmäktigeledamöter, nämndledamöter och kommunstyrelseledamöter minskar. I genomsnitt har de ett arvode 35,- – 50,- euro per sammanträde, vilket inte innebär en större kostnadsminskning än vad kostnadsökningen inom personalen kommer att kosta.
3. När Norra Ålands kommuner för ett antal år sedan lät göra en utredning om ett gemensamt KST, med placering i Godby, visade det sig att kostnadsökningen blev ganska betydande för kommunerna. I stället för lägre kostnader blev de nya tjänsterna med spetskompetens betydligt dyrare än vad kommunerna räknat med.
4. Enda sättet att minska kostnaderna i kommunerna är att dra in verksamheter. De flesta är lagstadgade, vilket innebär att kommunerna enligt lag måste tillhandahålla vissa tjänster för kommuninvånarna, såsom daghem, skolor och äldrevård. Att spara pengar är möjligt endast genom att dra in vissa verksamhetsenheter och förstora andra, vilket är tänkt att skall ske i den nya storkommunen. Till exempel färre skolor och daghem, men i stället större enheter med fler barn i de som blir kvar.
5. Kommunen kan också spara pengar genom att minska eller dra in bidragen till idrottsföreningar, ungdomslokaler och brandkårer, vilket innebär att dessa verksamheter måste finansieras genom privata insatser.
6. I en liten kommun har man kontroll över kostnaderna. Man överväger noga vilka utökade kostnader man har råd med, likaså vilka investeringar som kommunen kan bära ekonomiskt sett. Samt hur investeringarna kan bära sina egna kostnader. Om man jämför med Mariehamn, som ju är en storkommun, verkar det inte som man hade samma kostnadskontroll eller insikter om att investeringar skall bära sina egna kostnader.
Allt det här känner landskapsregeringen förmodligen till, men vill inte säga det i klartext, för det är valår i år. I stället talar man euforiskt om fördelarna med storkommuner, men vari dessa fördelar består är fortfarande för mig en gåta.
När minister Nina Fellman säger att de flesta hon talat med förordar färre kommuner, är det förmodligen Mariehamnare som uttalat sig, och dessa berörs ju inte av kommunreformen. Men de som varit med länge i kommunala sammanhang känner nog till verkligheten bättre än vad tydligen landskapsregeringen gör.
RUNA LISA JANSSON
