Ingen planering är dålig planering
Ingenstans i världen, vågar jag säga, är jordaffärer som vilka affärer som helst, i all synnerhet inte på Åland. I de flesta länder är affärer i jord reglerade på ett helt annat sätt and andra affärer.
Jorden är ingen konsumtionsartikel. Den köps och säljs under strängt reglerade, nästan högtidliga former. Den är fast egendom, som termen lyder, och duger till exempel som säkerhet för lån. Engelskan har en fin term för jord: real estate.
På Åland är jordägandet dessutom knutet till hembygdsrätten, den är en del av vårt nationalitetsskydd. Skyddet för jorden fick vi inskrivet i självstyrelselagen först 1952, efter flere år av förhandlingar med Helsingfors.
I alla civiliserade länder anser man att också de som inte äger jord skall ha tillgång till sådan. Bland annat därför har EU rekommendationer om skyddad natur. Bland annat därför finns direktivet om Natura 2000. Tillgång till områden för friluftsliv och rekreation ses i den civiliserade världen som en grundrättighet. Detta är en av flere orsaker till att de flesta utvecklade länder har en fysisk planering, i vilket riktlinjer för markanvändningen dragits upp.
Det som gäller för marken gäller också för stränderna. Men med den skillnaden att stränderna anses ännu viktigare för medborgarna än annan mark och att därför handeln och ägandet av stränder är behäftad med speciella restriktioner, utöver dem som gäller för all mark. Alltså någon form av strandskydd.
På Åland saknar vi tillsvidare en generell planering. Vi har inte ens ett organ med uppgift att göra en sådan. Vi saknar också ett generellt strandskydd. För detta är våra politiker ansvariga.
Just för att vi inte har någon planering värd namnet hamnar den samhällsägda jorden, den jord som ni och jag äger, i en nyckelställning. Jag skall illustrera det här med några siffror:
EU:s rekommendation för storleken av den skyddade naturen är ungefär 8 % av ett lands areal. På Åland har vi under 2 % skyddad natur. Här gömmer vi oss bakom Finlands rygg. I Finland är ca 10 % av arealen skyddad. Som det civiliserade miniland vi anser oss vara borde vi alltså öka arealen skyddad natur med 300 %. Och eftersom vi lever av turister borde vi antagligen ha ännu större arealer för rekreation.
Ett exempel till: Av hela landarealen i Stockholms skärgård var år 2004 cirka 15 % reserverad för friluftsliv, dessutom finns det också annan typ av skyddad natur på andra sidan Ålands hav.
Vi tycks känna oss trygga på Åland i det här avseendet. Men är vi det? Redan i dag vet alla hur svårt det är att komma ner till en attraktiv strand på fasta Åland. Som guide får jag höra det titt och tätt.
Och hur kommer det att vara för framtidens ålänningar, för våra barnbarn och barnbarnsbarn? De politiker som bestämmer över vår gemensamma, samhällsägda mark har därför ett oerhört stort ansvar. Låt inte den jorden gå oss ur händerna!
Landskapet har två stora sammanhängande jordegendomar: Bomarsund och Kastelholm. Nu har några fiffikusar – som ser jorden som vilken handelsvara som helst – insett att man kan tjäna pengar om man säljer den åländska jorden till högstbjudande.
Allra mest kan man förtjäna genom att sälja eller på annat sätt exploatera samhällsägd jord. För ett halvt år sedan gällde det Bomarsund, där vackra stränder skulle bebyggas med villor och säljas för att fiffikusarna sedan möjligen skulle ha råd att bygga ett hotell. Nu gäller det Stornäset i Kastelholm.
Det borde inte, trodde man, ha varit svårt att förhindra detta. Ett principbeslut med följande ordalydelse togs nämligen av landskapsstyrelsen 1992: ”Landskapets fasta egendom bör uteslutande disponeras enligt följande målsättning: 1. Primärproduktion, 2. Naturvård, fornminnesvård, kulturskydd, viltvård och friluftsliv.
Landskapets fasta egendom bör vårdas, användas och skyddas så att fastigheternas grundkaraktär, bestående värden och produktionsförmåga bevaras för framtiden. Därvid bör natur- och kulturvärdena samt landskapsbilden alltid beaktas.”
Nu har det blivit ett litet tryck och vips så är landskapsregeringen beredd att skrota dessa fina principer.
Så här i juletider går tanken osökt till en kär ringlek: Än slank den hit, än slank den dit, än slank den ner i diket.
Jerker Örjans
